Springer ner till vattnet och bara går där. Fram och tillbaka. Pratar med en vän om tider, minnen och sånt som bara nämns under stjärnklara nätter. Hittar solstolar som är kalla. Går till gungor och låter världen snurra ett tag. Stannar gungan och märker att det fortfarande snurrar lika mycket.
Går tillbaka längs stranden. Lämnar kalla solstolar, gungor och sandstranden.

Och allt slutar med att vi står mitt i ett rum med vita väggar och sjunger för full hals om att man kan nå stjärnorna, aldrig behöver vara rädd igen, och att för alltid börjar ikväll.