Man börjar om. Tänker "det här är bra."
Allt är nytt. Främmande ansikten, nya väggar och högt till tak.
Ingen vet något. Det är så det ska vara.
Plötsligt öppnar himlen sig, man tittar och börjar snurra.
Det trillar ner glasbitar som ett tecken på "det räcker nu"
Men att snurra är bra, så varför sluta?
Sen skär man sig på glasbitar som landat på ögonlock, axlar och ett par ljusrosa läppar.
"Det räcker nu" tänker man. "Varför då? snurra är bra" viskar någon.