Vill göra allt.
Träffa den där vännen, vara uppe hela natten, träna flera timmar i sträck, läsa ut böcker jag tycker mycket om, resa långt härifrån, springa runt i cirklar mitt i stan, och leva farligt någon gång då och då.
Men jag hinner inte. All tid försvinner och jag försöker springa efter den varje kväll. Gömmer tröttheten långt borta och hoppas att jag aldrig hittar den. Börja springa långt bort härifrån. Släpper tanken, känslan och förståndet. Känner frihet, lyckorus och harmoni.
Allt jag sprungit ifrån är nu svart. Inget syns och det är precis som jag vill ha det. Tomt.
Snubblar någonstans på vägen. Vaknar och inser att jag sprungit åt fel håll. Blev för fast i tanken istället för att titta runt omkring. Vänder mig om och börjar gå tillbaka. Allt är svart. För det var ju så jag ville ha det.