Sitter och läser igenom en gammal dagbok. Sitter och skrattar åt det mesta. Jag skrev tolv smileysar, tjugo hjärtan och hade tretton utropstecken när jag hade hittat "kärleken". Ni vet den kärleken då man knappt vågade röra varandra. Rätt intressant att man kunde känna så mycket trots att man gjorde så lite. Trots att jag skrattar åt det mesta kan jag inte rå för att rynka på pannan när jag läser om lögner, vänner som sviker, och begravna hemligheter. För jag minns att det gjorde ont på den tiden. Jag har aldrig slutat skriva. Det är bara att återse om jag skrattar lika mycket om fem år åt det jag skriver idag.