As long as the wrong feels right
Försökte att döma utifrån eget huvud
Försökte sätta mig in i det från ett annat perspektiv
Men jag vill inte förstå, eftersom jag då hade hamnat någon annanstans
Till now I always got by on my own
För även om det existerar går det inte att se..
Du och jag, i 3 dagar..
Det är du och jag nu Peg, i 3 dagar
Jag ska lyfta dina mungipor
Små, goda gärningar.
Jag reste mig, och för var steg jag tog ville jag ta ännu fler tillbaka, men tanken i mig var "snart över, snart över, se det som en bra sak"
För när man gör någonting bra för någon annan som kanske inte gynnar en själv speciellt mycket...alls, det är då det känns sådär lagom bra efter efteråt. För när man ser den enormt stora tacksamheten i de sorgsna ögonen när man går tillbaka inser man hur mycket en liten sak kan betyda.
Men hela tiden kändes det som att jag var omringad av en ledsen cirkel och kunde inte påverkas av den.
Tiden kan stå stilla, tro mig.
Den börja helt ok, träna med Veronika på morgonen vilket var trevligt och hela den biten. Men sen börja det..
Jag gick in på Mezo men samma trevliga, snälla tjej var inte där. Hon var utbytt mot... Ja.
Den här andra tjejen vart riktigt otrevlig mot mig upplevde jag det som. Vad hade jag gjort henne? Jag ville bara hjälpa till.
Det kunde gå en timme utan att hon sa något till mig. Bara stod och hängde. När jag gjorde något klaga hon, "men åh, jag sa ju att du skulle göra såhär"
Riktig skata.
Och där skulle jag vara i 7 timmar.. När klockan var halv 12, det hade gått 1 ½ timme, fick jag lite smått panik.
Det märkliga var att när en kund kom eller någon av personalen fråga något vart hon helt ok snäll. Schizofreni?
Lite över 2 var det lunch och jag skulle möta de stora portionerna igen. Dock vart jag rätt hungrig igår så jag lyckades på något sätt äta upp all tagliatelle med köttfärssås. Starkt jobbat av mig. Under lunchen byggde jag upp en plan, när jag kom ut från köket skulle jag vara övertrevlig, hon SKA prata med mig och jag ska få henne att le. Jag såg det som en utmaning, gick fram till henne och påpeka att maten var god osv. Det börja trögt men sedan fick jag igång henne! Och då blev hon trevligare mot mig, tack och lov. Hon var svår att nå och även när man väl "nått fram till henne" kunde hon ändå komma med konstiga kommentarer, "fan vad trög du är" seriöst, du är 21, skärp dig, skaffa lite vett och etikett. Hela gårdagen var alltså som ett maraton, men jag tog mig igenom det.
Idag var då sista dagen vilket kändes som en lättnad. Araberna var trevliga, vissa lite udda. En upprepa allt vi hade pratat om de senaste dagarna och sjöng på kurdiska. Dock var han snäll som lärde mig skriva "Sandra" och "Jag älskar dig" på arabiska. Sen blev jag lite skraj när han skulle para ihop mig med någon från Irak..
Den andra börja i tisdags med:
- Har du pojkvän?
Igår:
- Varför har du inte pojkvän?
Idag:
- Vill du ha pojkvän?
En fråga i taget alltså.. Han var.. lite speciell, jag stod och samtala med disksnubben då han dök upp och börja massera mig. Visst, jag älskar massage på alla sätt och vis, har inget emot det alls. Brukar inte klaga heller för att det är för hårt eftersom det är så skönt. Men detta var som att KingKong dök upp och skulle knåda deg. Inte ok. Aj. Som tur vara det inte så länge och jag kunde därav springa där ifrån, lagom snabbt.
Disksnubben var även han som lärde mig Kurdiska, "Naveta chaoya?" "Naveman Sandra"
Resten av dagen gick, mer eller mindre som en dans tyckte jag. Kunde tillslut samtala med den först lite otrevliga. Hon tyckte väldigt mycket om att prata om sig själv så jag lät henne göra det vilket gjorde att jag tillslut fick ett mycket bra omdöme.
FINT!
Mezo
Jag klev in genom dörrarna vid tio snåret, då tjejen i kassan snegla lite konstigt på mig
- Jag ska praoa här den här veckan!
- öh, Jaha.. Vänta. Min tanke var "Åh nej, inte igen. Vet dem inte att jag ska vara här?!"
Men efter väntande blev jag nerskickad i källaren där jag fick ta på mig mezo kläder. Sjukt snygga, jag fick en manströja med krage samt orange förkläde till, underbart..!
Grejen med Mezo är att 90% är araber. Men stället är mysigt och jag tänkte "Om jag klara mig 2 veckor i Egypten där araberna var överallt kan jag klara av att jobba 3 dagar med dem"
Ibland har jag riktigt svårt att förstå vad dem säger och vissa ord jag säger till dem förstår dem inte alls, de bara står och stirrar. Men vi löser det ändå. Jag har utvecklat min arabiska. De blev riktigt imponerade när jag sa något ord på arabiska, hela högen stirra på mig, sa "Kan du arabiska?!!" Helt seriöst, trodde dem verkligen att jag kunde prata flytande arabiska eller något?.. Nej. Kan även tillägga att jag lärt mig lite kurdiska. "Chinowwa" "baschhi" Tror det var något i stil med hur mår du, bra, tack, eller något liknande.
Något av det första jag fick höra från ena snubben var,
- Är du från Sverige?
- Ja?
- Okej, då är du välkommen!
Eh, va?
Men dagen fortsatte och lite senare var det lunchdags. Jag fick välja precis vad jag ville, därav tog jag kycklingspett med tagliatelle. När de sa att maten var klar fick jag mer eller mindre en chock! Det var ett berg med mat. Ingen vanlig normalstor tallrik, utan den var riktigt stor och fylld med mat. Jag blev lite smått livrädd, skulle jag äta allt det?
Tugga efter tugga efter tugga.. Det tog aldrig slut. Och jag kände hur magen sa stopp, ändå hade jag hälften kvar? Jag brukar vanligtvis äta allt för att vara artig och lämnar aldrig kvar mat. Därav bestämde jag mig för att allt skulle ner. I 35 minuter satt jag och åt.. Tillslut kunde jag inte längre, någon tugga till och magen hade vänt sig. Jag tacka så hjärligt för maten och beklaga mig för att jag inte orka äta upp allt. Det var positivt att jag inte fick några arga blickar i alla fall.
Resten av dagen gick finfint, det ända som är tråkigt är när tiden står stilla och man inget har att göra..
Då får man filosofera eller liknande..
"It may not heal this time"
Det kommer alltid en period i livet då man står inför val, "tuffa" val. Val som man vanligtvis inte gör "på en måndag". Val som tar tid men som samtidigt är så pass självklara att det egentligen inte behöver diskuteras, men ändå måste man tänka igenom och se ur andra perspektiv för att vara på den säkra sidan. Sanningen är den att det finns ingen säker sida. Ingen alls..
One thousand miles away
When we learn how to fly, we forget how to walk
Två steg fram, och ett tillbaka
Två steg fram, och ett tillbaka
Man kommer fram tillslut givetvis men det tar sin tid. Och frågan är, när man väl är framme, om det redan tagit så långt tid att det är inte spelar roll längre? När man kommit fram har man insett att man inte behövde backa, man har även insett att ett steg tillbaka är ett steg för mycket. Sorligtvis har det gått så långt att man inget längre kan göra, eftersom man tvekat så pass länge att det inte har någon betydelse längre.
Det är då som man inte försvinner in i sina tankar längre, och inte hittar ut, eftersom man har hittat kontrollen man en gång förlorat.
Men samtidigt undrar jag, varför ska man ha kontroll? Varför ska man alltid veta hur saker och ting ska fungera? För om man vet, vilka förhoppningar finns då? Vad strävar man efter när man redan vet?
Då kan jag tycka att man inte strävar, för det är lite det som är grejen, att tappa kontrollen och inte veta vilka moln man svävar på.
Livet på havet
Då var det tredje dagen på båten och för att vara ärlig var de första två dagarna inte "jätteroliga"
Men idag, då hände det ett och annat. Jag har märkt att all personal har jobbat där i minst 30 år, vissa hade t.o.m slutat räkna år, då har man gått långt!
Jag prata väldigt mycket med en person idag, först såg jag henne som en sur person, men vi hade rätt roligt ändå. Hon visste precis hur allt gick till, när de danska barnen invandera shoppen sa hon "och nu kommer de börja fäktas med tuggummipinnarna" En minut senare stod de och fäktades. Någon sekund senare sa hon "Och nu kommer de gå bort till parfymhyllan och spruta parfym på varandra" Det drjöde inte länge förrän de sprutade på varandra. Lite småfräckt.
Sen måste jag tillägga en viktigt sak! Idag... befann sig en snäll dansk på båten? Jag stod och sortera då han kom han in, titta på mig, och fråga hur jag mådde? Visst var han lite invandrare, men dansk var han. Då blev jag lite smått chockad.
Någon timme senare begav jag mig mot ett rum för att ta lite dricka, där satt ca 4 äldre damer/tanter och förde ett samtal. Det lät följande..
- Och vet ni vad hon sa till mig?
- Nej, berätta!
- Åh, jag träffade världens man när jag var ute i lördags, vi höll på nästan hela natten, herregud..
- Sa hon det? Då måste hon ha rätt ont i i sin..
- *skrattskrattskratt* jo, jag håller med! Det måste hon haft.
Inte trodde jag att 45-50 åriga tanter satt och förde sådanna samtal. Menmen.
Kenneth var ledig idag. Fast jag kan säga att hans ersättare var en av de skönaste människor jag någonsin träffat. Vilken snubbe. Han var runt 40 skulle jag gissa på. Något av det första han sa till mig var "Bara så du vet är jag bara ute efter sex...... Men inte med dig såklart. Utan med honom *peka på sin kollega*"
Jag hjälpte till att lägga fram godis på hyllorna då jag fråga,
- Vad heter du?
- Det kan jag inte säga, för då måste jag fråga dig vart du bor.
Hans kollega gick lite senare fram till mig,
- Jag tror han är avundsjuk på dig, därför håller han på. Han hade velat vara i din ålder förstår du. Visst är du det Henke?
- Jag? Nej, absolut inte. Tro mig, jag kan visa henne saker hon aldrig någonsin vart med om, hon hade kunnat få se massor av små tindrande stjärnor överallt och ljus i alla färger. Men nu vet jag inte riktigt vad ni syftar på.. Jag tänker självklart på julen, inget annat. Fast det kanske inte var vad ni pratade om?
- Nej..
- Ja då kan det bli lite fel.
När vi fortsatte med godiset kom han plötsligt fram till mig "Du Sandra, som till alla andra säger jag även detta till dig nu, böj dig aldrig fram när jag står bakom. Okej?"
Som jag skratta, hela tiden. Henke, mannen med kulmage, och sex på hjärnan.
När jag hängde upp påsar på hyllorna hade jag en av hans kollegor, nedanför mig som stod på knä och la godis på en annan hylla.
- Men Robbann, kolla, nu ar du ju chansen! Fria till henne då! Kom igen Robban.
Robban yttra inte ett enda ljud.
- Men kom igen! Jag vet att hon är din enda kärlek.
Vilken dag.. Inte visste jag att Scandlines kunde vara så roande, imorgon är Henke kvar, och på fredag är Kenneth tillbaka. Dock har Henke kammat hem seger när det kommer till vem som är skönast/fräckast och halvbäst helt enkelt.
Scandlines
Går ombord på båten, blir följd av en random kvinna till min såkallade "handledare"
- Ja, det här är Sandra, hon ska praoa med dig.
- Hej! säger jag sådär lagom glatt.
- Va? Vad ska jag göra med henne?!
- Vet inte, hon ska praoa så.. Sätt henne i arbete!
Min tanke var "det här låter ju lovande."
Något av det viktigaste jag behövde veta var att jag fick ta hur mycket varmchoklad jag ville. I fikarummet stod godis och frukt, där kunde jag tydligen kränga hur mycket jag ville.
Det börja lite halvsegt, de visste inte riktigt vad dem skulle göra med mig tills jag träffade Kenneth på lagret, han hade jobbat där i 45 år, och hade endast två år kvar till pensionen. Det såg han fram emot. Jag kan säga att han var väl en liten halvcool snubbe, fast ändå annorlunda. När han försökte snacka musik med mig lät det "Känner du till blabla, han var med i ett band på sextiotalet" Jag stod som ett frågetecken och förstod inte ens lite vad han snackade om. Han var även skånsk, mycket skånsk. Så skånsk att jag själv emellanåt inte förstod var han pratade om.. Jag fick hjälpa honom med spriten och godiset då han några gånger till försökte prata om sin musik och se ifall jag kände till något, men nej.
"Nu upphör försäljningen av tobak och öl & sprit försäljningen börjar"
Något jag fick höra sådär 20-30 gånger, lagom mycket.
Och som vanligt när jag är inblandad blir det alltid något fel. Tro det eller ej men jag glömde hoppa av båten.
- När slutar du?
- Jag slutar 4
- Men då ska du hoppa av nu? De som slutar 4 brukar sluta nu (klockan var 15.20)
Jag tog på mig jackan, samtidigt som jag tog mina två väskor och sprang iväg. Jag hann aldrig, jag var inte ens nära. Båten hade lagt och det blev en extra timme för mig!
Don't let it fool you
Men vi är alla mänskliga? Och det är mänskligt att göra fel, visst är det?
Det handlar om att inte ta till sig för mycket, men ibland undrar jag hur man ska låta bli.
Morgan på lagret!
Var i Ullared och handla då jag stötte på Morgan på lagret. Fick en kram och en bild, härligt!
