And our friends are lost at sea
Molnen åker sakta förbi, stannar och skymmer den sol som inte kan lysa klart längre. Och de lite varma, ljusa solstrålarna når inte marken utan stannar någonstans mellan molnen. Tiden fortsätter att rusa förbi och min blick har nu fastnat någonstans mellan inget och trädens fuktiga grenar. Men farten är uppe i så pass hög hastighet att jag knappt hinner se en skymt av dem. Plötsligt viftar något likt en hand, justja, tiden står inte still. Den rör på sig utan att jag själv märker det, eller faktum är att jag aldrig märker av den. Förutom de gånger då någon står och viftar för fullt. Men det dröjer inte länge förrän jag fastnar någonstans mellan inget och trädens fuktiga grenar, igen.
Du vill att jag ska känna, för något som aldrig känts som mitt
Är du en av dem som gråter när ingen ser på?
Och där sprang de runt i prickiga sommarkjolar
Letandes efter varje bit som tillhörde den dröm
Som låg sönderslagen i tiotusentals glasbitar
Jag kan inte skilja på
Det är så vi alltid har gjort
Och förmodligen, alltid kommer göra.
Likt ett marathon, fast på cykel.
Bara tanken "Jag kommer inte få vila på 2 timmar och 40 minuter" var rätt krävande. Eller tanken efter halva passet "Bara hälften kvar, bara hälften" var rätt jobbigt det med. Början gick mer eller mindre som en dans eftersom regelbunden vätskepåfyllning var igång. Efter ett tag började det inte bara kännas i benen, magen eller armarna. Humöret var inte detsamma och ett tag försvann allt. Blicken var kvar likaså människorna runt omkring. Musiken som dunkade i öronen och fötterna som bara fortsatte att trampa på den där spinningcykeln som trots allt trampande inte rörde sig. Man kom in i någon slags trans där ingenting spelade någon roll längre. Tankarna kom och gick, stannade, hälsade men trappade så smått iväg igen. Någon smög försiktigt ut genom dörren när trycket blev som högst. Själv fortsatte benen mina och pulsen var inte bara hög längre. Den fanns överallt, i armar, ben, fötter och huvud. Men att ge upp vore att förlora, och förlora är inget man gör på en lördag då det är en utmaning. Viljan fanns där någonstans.
Tiden gick och efter ett tag var både vätskepåfyllning och bra musik meningslös. Tillslut lyckades vi ta oss i mål. Tröttheten vällde över och inte hjälpte liter av vatten, nedvarvning eller stretching. Tröttheten fortsatte även ett bra tag hem.
Dock, att kunna säga "Jag tog mig i mål och gav aldrig upp" var värt vartenda trampande på den där spinningcykeln.
Sleight of hand and twist of faith
men vägrade släppa taget
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
För vi är någon annanstans.
Vi märker hur folk runt omkring oss talas vid men inte lyssnar vi.
Röster höjs, glas kastas i väggen och musiken finns där, men den långt borta.
Någon frågar försiktigt var vår tanke befinner sig.
Då vi svarar försynt "Jag vet inte"
Men egentligen vet vi mycket väl, vi vet bara inte hur vi ska formulera oss.
Eftersom de aldrig skulle förstå.
A distant memory flashes over me
De bara lät henne fortsätta
Men hon förstod inte varför
