Vi vänder ryggen till

Imorgon åker vi. Klockan 07.30.
Och det är nog sista gången det är vi.
Men det gör nog inget det där.
För det finns ju en anledning till varför det blev såhär.

Vad gör vi om det här bara är på låtsas?

Ligger stilla. Molnen har passerat och allt är klart igen. Börjar fundera på allt. Skratta åt gamla tankar och minnen. Tänker att "såhär vill jag ha det" ett tag framöver. Känner innerst inne att tiden inte räcker till med fler moln och åskväder. Drömmarna har stannat. Men det gör inget, inte nu.
Men plötsligt faller små vattendroppar ner på marken. Träffar huvudet, axlar, och ryggmärgen. 
Öppnar ögonen. Allt tycks ha blivit suddigt igen.

Vad har vi att förlora?

Lördagskväll. Det är mörkt och jag är i ett rum med låg belysning.
Högtalarna skriker ut "vem ska rädda världen ikväll?" 
Jag har ingen aning för jag står mitt på golvet och dansar.  
Livet är bra och jag hamnar i en soffa.
Blir lite smått förtrollad och allt slutar med alldeles för många frågetecken.


I'll see you soon then

Man förnekar att någon så fin ska åka iväg.
Men plötsligt när klockan är strax innan nio och det regnar alldeles för mycket går det inte längre.
Det spelar ingen roll om det kommer tårar på kinden. För tårar syns inte i regnet.
Men det blir bra ändå tror jag, för vi ses ju snart.

jag kan offra allt jag har för ingenting

Och jag drömde om precis det här.
Men vi båda var överens om att det bara var på låtsas.

-

Bortkastad tid. 
Helt jävla meningslöst.
Och du tror att du är så satans speciell.

fåfänglig


Vi kanske inte ska blunda för det som är bakom oss.
Men det är ju så bra det där
"somna, vakna, inte minnas och allt är bara en verklighetsdröm"

Vem skulle ha trott dig?

Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt

Vi brukar gömma oss här i min källare. Hon och jag. Prata massa skit om dem. Dra historier som har hänt under veckan, och sedan säga hur löjliga vi tycker att de är. Kanske är det bra, att vi gör sådär. Att vi säger det vi egentligen vill säga till varandra istället för att hålla tyst. Sedan brukar vi skratta. Åt filmer, interna skämt, och knasiga minnen. Sen brukar vi somna. Och jag brukar tänka att jag älskar min syster.

frånvaro

Fotfästet sitter kvar
men vill ändå släppa taget.

tror nästan det har gått
från från självklarhet till vilja.

det handlar inte om dimma längre
eller hur högt man vågar komma

det handlar mer om hur högt man var
och hur man sedan träffade asfalten

fast vi är nog rätt dumma ändå
för vi fortsätter flyga

trots att bränslet börjar ta slut.

Vi skrattade oss till söms

Det kan ha varit en av de roligaste kvällarna i mitt liv.
För vi dansade tills vi fick ont i fötterna och skrattade åt sånt som egentligen inte var roligt.

(Tack Felicia. För att du gjorde kvällen helt underbar)


RSS 2.0