Du stod med knutna nävar och visste inte vad du skulle göra. För första gången var du mer vid medvetandet än tidigare, men ändå kunde du inte få fram någonting vettigt. Du försökte springa men insåg att allt annat än din vilja drog dig tillbaka. Du försökte försvinna men förstod inte var du skulle ta vägen. Därför stod du still, och vänta på den smäll som aldrig tycktes komma. Du vänta så pass länge att du börja glömma bort varför du stod där.
Det var då det slog dig, när du som minst ana det.

Vi lät oss själva försvinna ett tag
Vi log åt alla andra men såg ner på oss själva
Vi stannade i våra egna tankebanor
Vi slutade försöka

Men i slutändan.. 
Har vi alla lika lite att säga till om.

Du hade precis svalt den största smärtan någonsin och låg på marken och sukta efter luft. När du skulle resa dig insåg du hur mycket skada du hade tagit, hur lågt du hade låtit dig själv sjunka och hur mycket du hade tagit åt dig. Men ändå skulle du försöka eftersom du är den personen som tänker "aldrig ge upp". Men du visste mer än väl denna gången att "aldrig ge upp" var så långt ifrån möjligt som det bara kan komma. Men det var inte därför du låg kvar, det var mer tanken att om du reser dig upp har du inte ens kommit halvvägs. Om du reser dig kommer du träffas så hårt att du trillar tillbaka igen. Därför låg du kvar, tänkte på varje moln som just nu passera, vilken lycka som befann sig i huset bredvid, hur många stjärnor som inte blivit räknade, eller på all den tid du haft på dig, och all den tid du hade framför dig. Just i det ögonblicket var du inget annat än borta. Vem som helst hade kunnat komma inspringanes och säga de mest vackraste, värsta, otänkbara, underbara, och obegripliga ord men inte hade du hört något av det. Du låg bara kvar och tänkte på slutet som du befann dig i, slutet som alltid funnits där, slutet som du inte trodde skulle komma till dig.

Om det bara inte var så elaka ord, hödljudda eller oroväckande.
Så hade jag inte brytt mig lika mycket. Då hade jag inte brytt mig alls.

Såg du?
För jag missa..

Att vakna
Och glömma
Men samtidigt.. minnas.

Att vara utelåst i 50 min när det är 5 minusgrader är inte så jätte populärt.

Då jag bläddra några sidor bakåt för att ta en titt i det som är det "förflutna". Och upptäckte sådär lagom mycket som är så uppenbart egentligen. Men just i sekunden är det svårt eftersom man är helt inställd på en grej, och inte ett dussin. Men även om man hade sett allt direkt, hade man ändå inte kunnat urskilja det "rätta"

Om en drastisk ändring hade inträffat skulle du kanske inte förstå. Kan hända att du hade försökt springa ifrån den så pass mycket att du tillslut inte hittar tillbaka. Du känner inte igen dig själv i vardagen eftersom gårdagen var du, men nu finns det inte "du" kvar längre, bara enstaka spår, som inte har någon betydelse längre.
Du ställer frågan varför?
Och samtidigt som du ställer den blir den besvarad inifrån. Saken är den att du, sedan långt tillbaka, visste hur det skullle bli. Men inte trodde du att tiden skulle vara så knapp att det faktiskt skulle inträffa medan du levde som mest. Kan hända att du använde de färger som var vackrast eftersom de dystra, gråa, hade den nyans som påminde dig om vad som senare skulle hända. Du ville inte använda båda färgerna eftersom det hade givit helheten en annan uppfattning, och det var just den du inte ville se.
Det var inte förrän de vackra färgerna tagit slut som du var tvungen att använda de dystra, och då kunde du inte sudda ut det du skapat för att jämna ut färgerna.

För du har verklighetsfantiserat så pass länge att du inte längre kan urskilja på fantasi och verklighet.