Den eftertraktade ROM filmen visas nu på bioduken.

(hoppas du också ser den Hilda)

Jag saknar dig Hilda. Massor.

Och även om det är långt kvar, så längtar jag tills du kommer hem.

 

För det är ju aldrig dig det är fel på, eller det du gör. Så säger dem i alla fall.
Frågan är snarare vad som egentligen hände? Var det gick fel? 

Där kanske aldrig riktigt fanns något. Två hjärtan fyllda med påhittad lycka. 

 

En stor jävla lögn. 

Det har gått över ett och ett halvt år.
Men ibland kan jag fortfarande känna gamla hjärtslag slå

för gamla minnen

 

Det var torsdagsmorgon.
Vi började springa,
och för första gången i mitt liv ville jag aldrig sluta.

 

Vi snurrar runt på stadens gator.
Bäddar ner oss i täcken, ser ett dussin filmer, och äter chokladmuffins halv två på natten.
Åker buss några mil bort där vi spenderar natten med en timmes sömn.

 

Men jag väntar fortfarande på att någon ska nypa mig i armen. Och det lär väl hända, dagen då detta bara är ett fint minne.

Händer flätade med hennes händer. Pussar på panna, kind, och längs halsen. Två personer i en lägenhet på arton kvadratmeter. De har knappt känt varandra i en månad men det spelar ingen roll för hon snurrar hela vägen hem. 

 

Vågar inte tänka, vågar inte hoppas. 

Jag kommer aldrig titta på dig på det sättet igen.

Det är inte meningen att det ska vara du och jag.
För då hade det varit vi för länge sedan.

 

Två personer.
Två tusen frågetecken.

 

 

Allt var svart.
Tills vi vaknade.
Och gick vidare.

Nej, fy fan vilken dimma det har varit den senaste månaden. Jag förstår inte riktigt hur allt blev så kaotiskt på en och samma gång, men jag antar att allt har sina konsekvenser. (fast ibland undrar jag om vi verkligen är värd all den skit vi får ta) Vi går runt halvblinda och försöker se samtidigt som någon står bredvid och hånskrattar. Åt dig, åt vad du har gjort, vem du är. Men saken är den att jag har tränat-jobbat-handlat-jobbat-tränat-handlat-tränat-jobbat de senaste trettio dagarna, jag har tänkt så många tankar att jag får ont i huvudet bara att tänka på det, och jag har gått runt i evighetscirklar som aldrig vill ta slut. Men nu är det juli, och juli ska bli så satans bra på alla sätt och vis. Jag tänker inte gå runt och tänka på sånt som gör ärr, jag tänker inte lyssna på skitmusik, och jag tänker framförallt inte börja gå runt i evighetscirklar igen.
För det är sommar nu och det finns så mycket som kan lyfta ett par mungipor, vi behöver inte ha just det för att vara glada, och vi behöver framförallt inte vara dystra över sånt som egentligen förstör oss.