Jag skrattade mig till sömns
Toner klingades i huvudet som sedan bestämde sig för att vara kvar. Och varje skratt ligger kvar mellan väggar, hustak och sömnlösa nätter.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Day turns to night, night turns to whatever we want
När man en sen måndagskväll går längs gator och vandrar under stjärnhimlen. Då man snubblar genom ytterdörren och sömniga ögonlock plötsligt väcks till liv. Mungipor lyfts när 10.9g papper hamnar i handen på en blåögd flicka med häpen blick och ett leende som syns tvåtusenfemhundra meter långt bort.
Flickan går ner längs källartrappan med pannlampan som morfar gett henne någon dag tidigare på det lilla släktkalaset där det inte fanns någon fiskedamm. Det var trots allt den presenten som var lite bättre än de andra. Det var även den dag hon så stolt blåst ut alla ljus på marängsvisstårtan och fått önska sig något som ingen får reda på. Paket hade dykt upp på morgonen med två bullar, minitårta, och ett glas juice på sängen. Denna fina dag skulle kunna beskrivas med låten good life. För den låten gör henne glad, och det var precis vad hon var den här dagen.
Men nu var det måndagskväll och tack vare 10.9g papper hade glädjen fallit likt "victoriafallen i hjärtat av djupaste Afrika". Glädjen var kvar när flickan samma kväll stod med colgates tandkräm och borstade tänderna, och ett bra tag efter det. Hon somnade den natten med häpen blick, ett leende som syntes tvåtusenfemhundra meter långt bort med 10.9g papper bredvid sig.
Oyaa oyaa
Låt oss inte glömma, för då minns vi inte det vackra
När man går längs en gata och undrar varför man inte ser slutet av den. Då man försöker leta efter det slut som finns där någonstans. Det slut som inte är nära men man ändå vill se. Man försvinner in på den gata vars gatulampa lyser lite starkare och där frusna drömmar fortfarande lever kvar. Kyliga nätter byts ut till lite varma, efterlängtande vår morgnar.
Tindrande ögon söker sig igenom vartenda gatuhörn som så bestämt vill hitta slutet av vägen. Plötsligt slutar benen gå och vägen fortsätter inte längre. Då dyker tanken “Var det här allt?” upp. Man bestämmer sig då för att gå tillbaka men inser att det är för sent. Benen börjar springa efter de frusna drömmarna, men de är redan långt borta. Man börjar leta efter nya drömmar men inser att de inte ens är hälften så bra.
Och det dröjer inte länge förrän både ögonen och gatulamporna slutar lysa.
En dag kommer vi få veta varför vi gör detta
Vi vet inte vad som händer.
Att ge sitt hjärta, och sedan låta någon riva det som små pappersbitar
Jag kommer ihåg hur en viss flicka sprang runt och trodde att kärlek var ett hjärta. Hon trodde att om en pojke skrev ett hjärta var man kära i varandra. Jag minns så väl hur hon lekte med dessa hjärtan och sedan rev sönder dem i små pappersbitar. Pojkarna gick sedan och samla upp dessa bitar för att ge hjärtat till en annan flicka.
Åren gick och hon förstod senare att kärlek inte bara var ett litet hjärta. Så när pojkarna sedan kom med sina egna, riktiga, hjärtan rev hon inte sönder dem. Hon la deras hjärta i en låda och gav sedan försiktigt tillbaka det. Den här flickan visste inte själv vad hon skulle göra med sitt eget hjärta, så hon bara lät det ligga kvar. Med tiden har hennes hjärta fyllts med sånt som hon vill ge till någon annan, sånt som funnits hos henne lite för länge. Men ibland vet hon inte om hon ska backa två steg och hålla hårt i sitt hjärta, för risken finns att hon får tillbaka det i en låda. Eller att det rivs som små pappersbitar, och då vet hon inte hur hon ska få det att bli helt igen.
