Hon sitter bredvid med en röd mössa och en alltför mysig halsduk. Det läses upp texter och spelas fin musik runt om. Jag börjar tänka på tid, dagar och hur ett "hejdå sålänge" ser ut.
Jag kanske inte föredrar tanken på att någon så betydelsefull försvinner så långt bort härifrån. Men egentligen spelar inte min tanke eller känsla någon roll. Det är mer tiden som ligger framför oss, det är den som spelar roll. Att vi nu inte springer runt med en overall och leker med någon man träffade för två minuter sedan, men trots det kallar för sin bästa vän. För det är nu vi börjar bli stora, reser iväg och låter allt annat stanna kvar.
Hon säger att hon är rädd. Egentligen ska jag förklara för henne att hon inte alls ska vara det. Men hur ska jag göra det när jag själv är livrädd för att hon ska få det bättre där? Att hon faller för det som inte finns här?
Att sex månader plötsligt inte blir sex månader. Utan de blir "jag vet inte hur länge jag stannar" som sedan blir till "jag vet inte alls längre"

Det är konstigt det där. Att man kan träffa någon som är så lik sig själv. Att man delar alla sorters hemligheter för varandra, skrattar åt oförklarliga saker och pratar om ingenting till verkligen allt. Att hon ska åka iväg och man känner allt såntdär redan nu. Men att sakna någon har man gjort förr. Skillnaden är bara att det inte varit just henne man saknat.