Du stod med knutna nävar och visste inte vad du skulle göra. För första gången var du mer vid medvetandet än tidigare, men ändå kunde du inte få fram någonting vettigt. Du försökte springa men insåg att allt annat än din vilja drog dig tillbaka. Du försökte försvinna men förstod inte var du skulle ta vägen. Därför stod du still, och vänta på den smäll som aldrig tycktes komma. Du vänta så pass länge att du börja glömma bort varför du stod där.
Det var då det slog dig, när du som minst ana det.