Du hade precis svalt den största smärtan någonsin och låg på marken och sukta efter luft. När du skulle resa dig insåg du hur mycket skada du hade tagit, hur lågt du hade låtit dig själv sjunka och hur mycket du hade tagit åt dig. Men ändå skulle du försöka eftersom du är den personen som tänker "aldrig ge upp". Men du visste mer än väl denna gången att "aldrig ge upp" var så långt ifrån möjligt som det bara kan komma. Men det var inte därför du låg kvar, det var mer tanken att om du reser dig upp har du inte ens kommit halvvägs. Om du reser dig kommer du träffas så hårt att du trillar tillbaka igen. Därför låg du kvar, tänkte på varje moln som just nu passera, vilken lycka som befann sig i huset bredvid, hur många stjärnor som inte blivit räknade, eller på all den tid du haft på dig, och all den tid du hade framför dig. Just i det ögonblicket var du inget annat än borta. Vem som helst hade kunnat komma inspringanes och säga de mest vackraste, värsta, otänkbara, underbara, och obegripliga ord men inte hade du hört något av det. Du låg bara kvar och tänkte på slutet som du befann dig i, slutet som alltid funnits där, slutet som du inte trodde skulle komma till dig.