Då var praon igång igen, fast den här veckan, på Mezo. Någon slags blandning av restaurang och Café. Jag kommer dock endast befinna mig där 3 dagar, tis-tors p.g.a omständigheter men när jag tänker efter räcker det nog.
Jag klev in genom dörrarna vid tio snåret, då tjejen i kassan snegla lite konstigt på mig
- Jag ska praoa här den här veckan!
- öh, Jaha.. Vänta. Min tanke var "Åh nej, inte igen. Vet dem inte att jag ska vara här?!"
Men efter väntande blev jag nerskickad i källaren där jag fick ta på mig mezo kläder. Sjukt snygga, jag fick en manströja med krage samt orange förkläde till, underbart..!
Grejen med Mezo är att 90% är araber. Men stället är mysigt och jag tänkte "Om jag klara mig 2 veckor i Egypten där araberna var överallt kan jag klara av att jobba 3 dagar med dem"
Ibland har jag riktigt svårt att förstå vad dem säger och vissa ord jag säger till dem förstår dem inte alls, de bara står och stirrar. Men vi löser det ändå. Jag har utvecklat min arabiska. De blev riktigt imponerade när jag sa något ord på arabiska, hela högen stirra på mig, sa "Kan du arabiska?!!" Helt seriöst, trodde dem verkligen att jag kunde prata flytande arabiska eller något?.. Nej. Kan även tillägga att jag lärt mig lite kurdiska. "Chinowwa" "baschhi" Tror det var något i stil med hur mår du, bra, tack, eller något liknande.
Något av det första jag fick höra från ena snubben var,
- Är du från Sverige?
- Ja?
- Okej, då är du välkommen!
Eh, va?
Men dagen fortsatte och lite senare var det lunchdags. Jag fick välja precis vad jag ville, därav tog jag kycklingspett med tagliatelle. När de sa att maten var klar fick jag mer eller mindre en chock! Det var ett berg med mat. Ingen vanlig normalstor tallrik, utan den var riktigt stor och fylld med mat. Jag blev lite smått livrädd, skulle jag äta allt det?
Tugga efter tugga efter tugga.. Det tog aldrig slut. Och jag kände hur magen sa stopp, ändå hade jag hälften kvar? Jag brukar vanligtvis äta allt för att vara artig och lämnar aldrig kvar mat. Därav bestämde jag mig för att allt skulle ner. I 35 minuter satt jag och åt.. Tillslut kunde jag inte längre, någon tugga till och magen hade vänt sig. Jag tacka så hjärligt för maten och beklaga mig för att jag inte orka äta upp allt. Det var positivt att jag inte fick några arga blickar i alla fall. 
Resten av dagen gick finfint, det ända som är tråkigt är när tiden står stilla och man inget har att göra..
Då får man filosofera eller liknande..