Två steg fram, och ett tillbaka
Två steg fram, och ett tillbaka

Man kommer fram tillslut givetvis men det tar sin tid. Och frågan är, när man väl är framme, om det redan tagit så långt tid att det är inte spelar roll längre? När man kommit fram har man insett att man inte behövde backa, man har även insett att ett steg tillbaka är ett steg för mycket. Sorligtvis har det gått så långt att man inget längre kan göra, eftersom man tvekat så pass länge att det inte har någon betydelse längre.
Det är då som man inte försvinner in i sina tankar längre, och inte hittar ut, eftersom man har hittat kontrollen man en gång förlorat.
Men samtidigt undrar jag, varför ska man ha kontroll? Varför ska man alltid veta hur saker och ting ska fungera? För om man vet, vilka förhoppningar finns då? Vad strävar man efter när man redan vet?
Då kan jag tycka att man inte strävar, för det är lite det som är grejen, att tappa kontrollen och inte veta vilka moln man svävar på.