Jag reste mig, och för var steg jag tog ville jag ta ännu fler tillbaka, men tanken i mig var "snart över, snart över, se det som en bra sak" 
För när man gör någonting bra för någon annan som kanske inte gynnar en själv speciellt mycket...alls, det är då det känns sådär lagom bra efter efteråt. För när man ser den enormt stora tacksamheten i de sorgsna ögonen när man går tillbaka inser man hur mycket en liten sak kan betyda.

Men hela tiden kändes det som att jag var omringad av en ledsen cirkel och kunde inte påverkas av den.