Jag stod på ena sidan av vägen. Tyckte det var bättre där och jag stod stadigare där helt enkelt. Det gick förbi folk, de stannade, hälsade och gick sedan därifrån. Men vissa stannade lite längre. Vissa försvann inte alls. Och några trodde att de skulle få ställa sig på min sida av vägen. Så jag började bygga en hög mur som ingen skulle få klättra över eller bryta ned. Den blev stark. Dock fanns det dem som ville komma över på min sida men jag lät aldrig någon klättra över. Det var lättast så.

Men plötsligt en dag stod det någon på min sida. Jag blev rädd och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men jag lät personen stanna kvar ett tag. Vi började måla min mur i alla möjliga färger och jag lät varje natt vara lite längre än vanligt. Jag skrattade åt mig själv, åt att jag varit rädd för lite sällskap. Av någon anledning blev alla målarburkar tomma och plötsligt en dag fanns personen inte kvar längre. Och det blir lite ensamt, när man haft sällskap så pass länge och målat en mur fylld med absolut ingenting till verkligen allt. Att sedan se den falla samman och bara stå och titta på. Den mur som skulle va så stark, som skulle vara så bra, var helt jävla meningslös. För på något vis lyckades någon ändå ta sig över till min sida.

Och man kan undra vart all målarfärg egentligen tog vägen. Hur någon egentligen kunde bryta ner en sådan mur. Och varför allt försvann lika fort som det kom.

Försöker lägga ihop alla dessa pusselbitar
Men det är svårt när man får börja om hela tiden
Då man slänger bort bitar som inte passar och inser senare att man bara behövde vända på dem
Lägger pusslet åt sidan och låter dagarna fyllas med luft, minnen och evighetstänkande
Springer på pusselbitar och kommer på att man inte alls lagt det åt sidan