Har ni märkt en sak? Hur underlig man egentligen kan vara. Att man ena dagen tycker det är rätt så skönt att komma hem tidigare. Man trivs bra mellan vita väggar och en mörkblå soffa. Man går runt i morgonrocken och skruvar upp värmen lite till samtidigt som man skriver i böcker och tittar på filmer. Men plötsligt inser man att ensam är det sista man vill vara. Då tid, som man innan behövde så väl, plötsligt är allt man har. Och i böckerna skrivs sånt som ingen egentligen vill läsa. Filmerna är plötsligt inget att titta på längre, och man står mitt bland alla vita väggar och slår nästan nävarna i dem.