Det har alltid varit vi. Men plötsligt sover en i soffan och ingen pratar längre. Det känns som att all glädje har gömt sig i gamla flyttkartonger, blivit fyllda med damm och ingen bryr sig längre.
Som att skratta åt en teater man inte förstår sig på. Eller skruva ner ljudet på en avstängd teve.
Allt som fanns där har slutat fungera. Någon har tryckt på strömavbrytaren och det hjälper inte att en försöker laga det. För något så förstört kommer aldrig stå på sina egna ben igen.
Allt som återstår är väntan. Väntan på att allt ska ta slut.