Du släpper ton av stoft från ett övergivet plan. Nedanför står någon och ropar "jag ska fånga varenda bit". Du skrattar och släpper sedan taget. Låter allt falla till marken. För varje bit som faller följer två bitar av dig själv med. Du landar. Viskar, "jag är inte rädd" och ni springer barfota genom dimma som inte verkar ta slut. Plötsligt släpper någon taget och du kastas omkull. 
Patetiskt. Jag menar, vad trodde du egentligen?