När man går längs en gata och undrar varför man inte ser slutet av den. Då man försöker leta efter det slut som finns där någonstans. Det slut som inte är nära men man ändå vill se. Man försvinner in på den gata vars gatulampa lyser lite starkare och där frusna drömmar fortfarande lever kvar. Kyliga nätter byts ut till lite varma, efterlängtande vår morgnar.

Tindrande ögon söker sig igenom vartenda gatuhörn som så bestämt vill hitta slutet av vägen. Plötsligt slutar benen gå och vägen fortsätter inte längre. Då dyker tanken “Var det här allt?” upp. Man bestämmer sig då för att gå tillbaka men inser att det är för sent. Benen börjar springa efter de frusna drömmarna, men de är redan långt borta. Man börjar leta efter nya drömmar men inser att de inte ens är hälften så bra.
Och det dröjer inte länge förrän både ögonen och gatulamporna slutar lysa.