Jag kommer ihåg hur en viss flicka sprang runt och trodde att kärlek var ett hjärta. Hon trodde att om en pojke skrev ett hjärta var man kära i varandra. Jag minns så väl hur hon lekte med dessa hjärtan och sedan rev sönder dem i små pappersbitar. Pojkarna gick sedan och samla upp dessa bitar för att ge hjärtat till en annan flicka.

Åren gick och hon förstod senare att kärlek inte bara var ett litet hjärta. Så när pojkarna sedan kom med sina egna, riktiga, hjärtan rev hon inte sönder dem. Hon la deras hjärta i en låda och gav sedan försiktigt tillbaka det. Den här flickan visste inte själv vad hon skulle göra med sitt eget hjärta, så hon bara lät det ligga kvar. Med tiden har hennes hjärta fyllts med sånt som hon vill ge till någon annan, sånt som funnits hos henne lite för länge. Men ibland vet hon inte om hon ska backa två steg och hålla hårt i sitt hjärta, för risken finns att hon får tillbaka det i en låda. Eller att det rivs som små pappersbitar, och då vet hon inte hur hon ska få det att bli helt igen.