Bara tanken "Jag kommer inte få vila på 2 timmar och 40 minuter" var rätt krävande. Eller tanken efter halva passet "Bara hälften kvar, bara hälften" var rätt jobbigt det med. Början gick mer eller mindre som en dans eftersom regelbunden vätskepåfyllning var igång. Efter ett tag började det inte bara kännas i benen, magen eller armarna. Humöret var inte detsamma och ett tag försvann allt. Blicken var kvar likaså människorna runt omkring. Musiken som dunkade i öronen och fötterna som bara fortsatte att trampa på den där spinningcykeln som trots allt trampande inte rörde sig. Man kom in i någon slags trans där ingenting spelade någon roll längre. Tankarna kom och gick, stannade, hälsade men trappade så smått iväg igen. Någon smög försiktigt ut genom dörren när trycket blev som högst. Själv fortsatte benen mina och pulsen var inte bara hög längre. Den fanns överallt, i armar, ben, fötter och huvud. Men att ge upp vore att förlora, och förlora är inget man gör på en lördag då det är en utmaning. Viljan fanns där någonstans.
Tiden gick och efter ett tag var både vätskepåfyllning och bra musik meningslös. Tillslut lyckades vi ta oss i mål. Tröttheten vällde över och inte hjälpte liter av vatten, nedvarvning eller stretching. Tröttheten fortsatte även ett bra tag hem.
Dock, att kunna säga "Jag tog mig i mål och gav aldrig upp" var värt vartenda trampande på den där spinningcykeln.