Molnen åker sakta förbi, stannar och skymmer den sol som inte kan lysa klart längre. Och de lite varma, ljusa solstrålarna når inte marken utan stannar någonstans mellan molnen. Tiden fortsätter att rusa förbi och min blick har nu fastnat någonstans mellan inget och trädens fuktiga grenar. Men farten är uppe i så pass hög hastighet att jag knappt hinner se en skymt av dem. Plötsligt viftar något likt en hand, justja, tiden står inte still. Den rör på sig utan att jag själv märker det, eller faktum är att jag aldrig märker av den. Förutom de gånger då någon står och viftar för fullt. Men det dröjer inte länge förrän jag fastnar någonstans mellan inget och trädens fuktiga grenar, igen.