Fick ett mail. På sjuhundratrettionio ord.
Det skrevs för ett år sedan eftersom jag var så nyfiken på framtiden, som tydligen är nu.
Det är konstigt det där, att alla de frågor jag hade då, har jag svar på nu. Då jag undrar, var gick gränsen mellan det förflutna och framtiden?
Jag kollar i gamla böcker som är skriva med blyerts och bläckpennor. Där står det om drömmar och människor som lämnat fotspår efter sig.
Men det skrämmer mig. För det som gjorde ont då, kan jag nästan skratta åt nu.

(sånthär kan man lyssna på när det är kväll och man inte bryr sig längre)