Jag åkte iväg med tåget. Flera tusen meter iväg härifrån. Plötsligt fick jag stanna i en stad jag aldrig varit i förut. I en timme och tio minuter låg jag på en bänk med alltför hög musik i hörlurarna. Vanligtvis hade jag tänkt på sådant som är alldeles för vackert, räknat dagar och låtit alla drömmar sväva iväg lite för långt. Istället studera jag lamporna som befann sig ovanför och att det var exakt sju hål mellan varje. Tydligen låg jag i spårläge fjorton och staden hade sju bokstäver.

Jag åkte vidare. Träffade hon som har långt brunt hår och bor längst ner i den långa gatan. Vi lät nätterna bli långa och pratade om luft, pojkar och all lycka som finns därute.



När vi badade i havet simmade jag under vattnet och öppnade ögonen. Allt var suddigt och man såg inte riktigt var man var påväg. Det konstiga är att det var så för inte alls så längesedan. Fast på land, utan vatten.



Vi cyklade varje morgon, eftermiddag och kväll runt på cyklen med dåligt bakhjul och tre växlar. Vi skrattade alltid när det gick lite för fort och när asfalten var sådär otroligt dålig. Sista dagen hade vi en resväska med oss. Jag satt med ryggen mot sadeln och höll i resväskan som åkte efter cykeln. Folk som åkte förbi skrattade och vinka när dem såg oss. 
 

Plötsligt var jag hemma igen. Och av någon anledning hade allt blivit sådär suddigt igen.