Det jobbiga när man flyttar in hos sina vänner, lånar deras täcken, har tandborsten på toaletten och delar samma kylskåp är att man förr eller senare måste flytta ut. Då stjärnklara kvällar med prat om pojkar och minnen plötsligt försvinner. Man kan inte längre sitta i fönsterkarmen med täcken, filtar och hälsa på dem som går förbi. Det finns heller ingen som skrattar när man snubblar på trottoarkanten varje morgon, ingen som ligger och sover i sängen bredvid, eller någon som äter långsamt och man med tålamod får sitta och vänta.
För när man kommer hem blir det ensamt.
Och långa nätter känns av mer än när skratt hoppade omkring mellan väggarna.