Man ler när vänner berättar om sina pojkar. Hur de på något vis lyckas ändra allt i deras huvud och få sorgliga stunder att knappt kännas av. Hur varje liten tråkig del av vardagen ändras med hjälp av texter på armar, bord, och anteckningsböcker. Man ler när de berättar om händelser som låter sagolika och om minnen som aldrig tycks försvinna. Hur de går runt och skrattar åt sådant som egentligen inte är roligt, dansar åt sånt vi inte förstår och pratar om saker som man egentligen inte tror finns.
Sen slutar man le när de kommer och berättar hur dessa pojkar struntar i ett kärt hjärta, slänger sånt som är vackert i väggen och allt faller i tiotusentals glasbitar. Man ser hur all glädje försvinner och de skratt som innan kändes så äkta känns inte trovärdiga längre. I deras ögon ligger minnen som aldrig tycks försvinna, och man märker hur de försöker att inte bry sig trots att glasbitar ligger och skaver i varje steg dem tar.
Och det värsta är inte att det funnits någon där förut, att allt föll i glasbitar. Det värsta är att det kommer finnas någon efter, och att allt fint bara är ett minne blott.