Någon gång i början av mars trillar de ut genom ytterdörren och börjar räkna stjärnor. Springer förbi gatulampor och mörkret finns alldeles bakom dem.
Kommer till okänd plats där kylan så småningom känns av. Men det enda som syns i deras ögon är värme.
Skratt trillar ut och fastnar mellan trottoarkanter och lägger sig vid vägens slut någonstans.
De faller ner på trägolvet med blicken fast i det vita taket. Och de båda är omringade av gamla texter, ljusgröna väggar och ostämda gitarrer. Tårar börjar trilla nerför kinden av allt skratt. Men någonstans i tårarna finns sorgsenhet och de glada tårarna blir kalla. Det dröjer dock inte länge förrän kalla tårar byts ut mot varma skratt igen. Men om någon frågar har det aldrig hänt, trots att tårarna ligger kvar i blåvita filtar och rosarandiga täcken.