Åkte iväg ett tag, lite längre än när man lägger tandborsten hos sin vän en helg. Fick ett fullt schema som varade från morgon till kväll där dagarna var fyllda med intensivt arbete.
Fick känna på nya endorfiner. Små lyckorus smög sig på lite hela tiden och skratt började hoppa omkring. Ville egentligen ta en överdos av dessa endorfiner och låta dem ligga kvar ett bra tag. Det hade varit lättast så.
Sprang uppför backar och runt i cirklar, hoppade, låg i gräset, kände pulsen i huvudet och kunde knappt röra mig tillslut. Dagar blev till nätter som sedan blev till ännu fler dagar. Allt sprang iväg och någonstans slutade jag tänka. Det kunde vara från fem minuter till en halv dag. Men huvudsaken var att all fokus låg på annat vilket gjorde att det inte fanns plats för andra tankar.

En kväll blev det mörkt och musik spelades. Folk började dansa och det dröjde inte länge förrän vi alla stod och snurra på golvet med hög volym och alltför mycket ont i fötterna. Men det kom nya endorfiner och i just den sekunden ville jag stannna en evighet eller två. För att det var lättare där och det fanns inga tankar.
Vi gick hem den natten med en högtalare i händerna genom skogen där man inte såg någonting. Det var stjärnklart och jag kollade upp mot himlen samtidigt som jag snurrade ett varv. Jag kanske drömde alltför konstiga saker den natten. Men det spelade ingen roll. För det hade jag inte tid att tänka på dagen efter.

Men sedan blir det konstigt när man kommer hem och plötsligt får massa tid.
För vad ska jag med det till? Tänka? Det vill jag inte. Lyssna på musik jag förut gillade? Den spelas inte längre. Det är lättast så.
Och jag har lärt mig att de endorfiner som man innan levde på, som försvann för ett tag sedan, de kommer inte tillbaka. Därför blir det inte så roligt längre när man sätter sig i den mörkblå soffan och märker att de nya endorfinerna man precis fått tag på, de stannar inte lika länge.