Det är kväll och regnet föll för inte alls längesen. Jag väntar på ett tåg som alltid går till huset där jag bor. Saken är den att jag vill inte alltid åka dit, jag vill inte alltid sätta mig på samma tåg. Jag vill åka det tåget som går någon minut före mitt. Som tar mig bort härifrån och dit där mina mungipor är som gladast. Där vill jag stanna en evighet eller två. Det kanske hade varit lättast så. Men nu är det torsdagskväll och mitt tåg är försenat nitton minuter och trettiosju sekunder. Jag såg det andra tåget åka iväg och jag önskade lite för mig själv att jag satt på det. Istället kommer jag hem och lägger mig i täcket jag alltid sover i, somnar, och drömmer om sånt jag fortfarande inte förstår mig på.