Allt är nog på låtsas
Måste sluta tänka
Jag hade verkligen inte glömt dig.
Din födelsedag äro inte glömd.
Stort grattis på din 19 års dag älskade vän.
Jag älskar dig. Till månen och hela vägen tillbaka.
Ingen vet ifall det verkligen hänt
Träffa den där vännen, vara uppe hela natten, träna flera timmar i sträck, läsa ut böcker jag tycker mycket om, resa långt härifrån, springa runt i cirklar mitt i stan, och leva farligt någon gång då och då.
Men jag hinner inte. All tid försvinner och jag försöker springa efter den varje kväll. Gömmer tröttheten långt borta och hoppas att jag aldrig hittar den. Börja springa långt bort härifrån. Släpper tanken, känslan och förståndet. Känner frihet, lyckorus och harmoni.
Allt jag sprungit ifrån är nu svart. Inget syns och det är precis som jag vill ha det. Tomt.
Snubblar någonstans på vägen. Vaknar och inser att jag sprungit åt fel håll. Blev för fast i tanken istället för att titta runt omkring. Vänder mig om och börjar gå tillbaka. Allt är svart. För det var ju så jag ville ha det.
håller andan
Ett ständigt jagande efter framtiden med ett förflutet i ögonvrån.
Söndriga byxor, pojkar med alldeles för god parfym, och människor som inte vet var dem ska ta vägen.
Har slut på idéer. Låter istället allt vara stilla samtidigt som jag rör mig framåt.
Inte för att det egentligen har någon betydelse, men ändå.
bild från flickr
Att alltid ta tillbaks. Eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak.
"och jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en"
För hon har släppt ett nytt album som låter såhär.
Och jag tyckte att den här låten var rätt fin.
Hon sa: "Vi kör hela natten för jag vill se var alla vägar tar slut"
Vecka fyrtiotre ska vi dit igen
För att få er att förstå kanske jag ska berätta hur det var sist.
Vi tog flygplanet alldeles för långt härifrån. Blev bekant med solen och mer eller mindre bosatte oss i solstolarna. Det fanns inga moln på himlen (förutom ett ibland)
Man brukar tala om "lycka" och jag vet att jag var lycklig de två veckorna. För tänk er att inte leva i ett ständigt kaos längre, lyssna på musik som man inte hört på drygt tio år, åka till främmande platser och träffa folk vars liv inte ens är lite likt vårt. Få ett oseriöst frieri påväg till hotellrummet, skratta åt alltför roliga shower på kvällarna, känna sockerdricka i magen, bada i turkost vatten, och hitta en väldigt fin vän som lärde mig att stjärnor inte bara finns på himlen.
Ungefär så var det, fast tjugotusentrehundrasjuttiofyra gånger bättre.
Jag vet inte om det ens kommer bli hälften så bra den här gången. Det kanske inte kommer finnas något moln alls, men då vet jag att det finns moln här hemma istället.
Egentligen spelar det ingen roll, för jag ska dansa som aldrig förr, bada mitt i havet, och skratta tills jag får ont i magen. 
vi skrattade, och sedan skrattade vi lite till
Men plötsligt slog det mig att den är fylld av allt. Av smultron, sockerdricka, pojkar, sprickor, sötvatten.
(och allt sånt vi egentligen inte kan sätta ord på)
Jag har bara aldrig valt att andas in den. För jag har en spärr som säger
"det räcker här"
Men sanningen är att det räcker aldrig. För vi vill alltid mer. Vi vill alltid ha något vi inte kan få eller något som kan skada oss.
Kan ni förstå det där? Att hur vi än gör. Så kommer vi aldrig undan.
dancing with strangers
Faller.
Alldeles för länge, alldeles för långt. Landar. Vaknar.
Frihet.
this is the thing
Går förbi dem som sitter med en cigarett i handen och en öl i andra. De skrattar, är runt tjugo, och jag ler när pojkarna vickar på höfterna och säger att det hade varit roligt om jag varit med. Det hade det kanske varit. Men jag är påväg åt ett annat håll. Vandrar genom staden med ett par röda skor. Ser ett par som fortfarande håller handen trots att dem är lite äldre. Somnar hos en fin vän och tänker att livet är rätt bra ändå.
