Det är farligt när man säger att det går bra här i livet. Dock ska det erkännas att jag börjar få tillbaka mitt "eget" schema. Eller hur jag nu ska uttrycka det. Då jag precis hinner med vad jag vill. Träna, spendera tid med vänner, skolarbeten, träna mer, skriva. Det borde nog vara såhär ett tag nu. En pojke behöver inte komma och röra till igen. Inte för att jag inte tycker om det. Mer att det blir så konstigt då.