Nej, fy fan vilken dimma det har varit den senaste månaden. Jag förstår inte riktigt hur allt blev så kaotiskt på en och samma gång, men jag antar att allt har sina konsekvenser. (fast ibland undrar jag om vi verkligen är värd all den skit vi får ta) Vi går runt halvblinda och försöker se samtidigt som någon står bredvid och hånskrattar. Åt dig, åt vad du har gjort, vem du är. Men saken är den att jag har tränat-jobbat-handlat-jobbat-tränat-handlat-tränat-jobbat de senaste trettio dagarna, jag har tänkt så många tankar att jag får ont i huvudet bara att tänka på det, och jag har gått runt i evighetscirklar som aldrig vill ta slut. Men nu är det juli, och juli ska bli så satans bra på alla sätt och vis. Jag tänker inte gå runt och tänka på sånt som gör ärr, jag tänker inte lyssna på skitmusik, och jag tänker framförallt inte börja gå runt i evighetscirklar igen.
För det är sommar nu och det finns så mycket som kan lyfta ett par mungipor, vi behöver inte ha just det för att vara glada, och vi behöver framförallt inte vara dystra över sånt som egentligen förstör oss.