För jag trodde att allt var luft nu för tiden. Tills jag upptäckte att luft inte väger någonting.
Hon springer mest runt och väntar på att lyckan ska trilla ner från molnen. Hon tycker egentligen om ljus choklad, vanilj och pojkar med fina axlar. Hon kan inte ljuga för någon utan att börja skratta. Men hon kom nyss på att ljuga för sig själv är ett stort undantag.
Det är konstigt. För det är så mycket jag inte förstår. Det jag trodde att jag skulle känna då, börjar jag känna nu. Alla drömmar jag hade då, som jag trodde var borta nu, de finns nog kvar. Men vad är allt det här egentligen? Absolut ingenting. För trots att jag inte står och stampar på samma ställe längre. Tittar jag ändå tillbaka och ser de jävla fotavtrycken som sitter fast i stengolvet.
Cyklade iväg med tre vänner åtta kilometer bort från Helsingborg. Vi spelade tennis barfota och två av oss fick alltför stora blåsor under fötterna. Det blev isglass och ett dopp i det kalla havet. Drinkar med socker på kanten och saftiga apelsinklyftor Bikinilinjer och långa sovmorgnar Sena kvällar och solnedgångar Långa nätter med prat om sånt som egentligen är förbjudet.
Man inser hur mycket man har missat när saker inte stod rätt till i huvudet.
Kanske är det är nu huvudet har börjat sortera igen och slänger bort allt som inte ska vara där längre.
Sen helt plötsligt blir man så trött att man helst vill sätta sig någonstans med armarna runt benen tills allt i huvudet har försvunnit. Men allt slutar med att man står längst fram och snurrar runt tills varken ben eller armar orkar mer, och då fortsätter man lite till för då betyder ingenting något längre.
