Tidsenheter
Jag kanske inte föredrar tanken på att någon så betydelsefull försvinner så långt bort härifrån. Men egentligen spelar inte min tanke eller känsla någon roll. Det är mer tiden som ligger framför oss, det är den som spelar roll. Att vi nu inte springer runt med en overall och leker med någon man träffade för två minuter sedan, men trots det kallar för sin bästa vän. För det är nu vi börjar bli stora, reser iväg och låter allt annat stanna kvar.
Hon säger att hon är rädd. Egentligen ska jag förklara för henne att hon inte alls ska vara det. Men hur ska jag göra det när jag själv är livrädd för att hon ska få det bättre där? Att hon faller för det som inte finns här?
Att sex månader plötsligt inte blir sex månader. Utan de blir "jag vet inte hur länge jag stannar" som sedan blir till "jag vet inte alls längre"
Det är konstigt det där. Att man kan träffa någon som är så lik sig själv. Att man delar alla sorters hemligheter för varandra, skrattar åt oförklarliga saker och pratar om ingenting till verkligen allt. Att hon ska åka iväg och man känner allt såntdär redan nu. Men att sakna någon har man gjort förr. Skillnaden är bara att det inte varit just henne man saknat.
Lycka
Vår verklighet är infekterad av sånt vi inte förstår oss på
Allt är nytt. Främmande ansikten, nya väggar och högt till tak.
Ingen vet något. Det är så det ska vara.
Plötsligt öppnar himlen sig, man tittar och börjar snurra.
Det trillar ner glasbitar som ett tecken på "det räcker nu"
Men att snurra är bra, så varför sluta?
Sen skär man sig på glasbitar som landat på ögonlock, axlar och ett par ljusrosa läppar.
"Det räcker nu" tänker man. "Varför då? snurra är bra" viskar någon.
Sekunder
Hur många gånger räknar man?
Tystnad
Det har alltid varit vi. Men plötsligt sover en i soffan och ingen pratar längre. Det känns som att all glädje har gömt sig i gamla flyttkartonger, blivit fyllda med damm och ingen bryr sig längre.
Som att skratta åt en teater man inte förstår sig på. Eller skruva ner ljudet på en avstängd teve.
Allt som fanns där har slutat fungera. Någon har tryckt på strömavbrytaren och det hjälper inte att en försöker laga det. För något så förstört kommer aldrig stå på sina egna ben igen.
Allt som återstår är väntan. Väntan på att allt ska ta slut.
för jag hittar ingen mer reservlycka i jeansfickorna
Och det är precis som när man var fem igen.
för hon skulle ändra allt, bara fråga henne.
Det ligger post it lappar i en gammal bok med etthundrafyrtiosex handskriva sidor.
Alla handlar egentligen om samma sak. Om dåligt väder, gammal mellanmjölk och sagolika händelser.
Fast ibland undrar jag hur alla hemligheter kan få plats i en sådan tunn bok. Varför de inte försvinner och dyker upp på platser där de egentligen inte får vara. Istället ligger dem kvar till de dagar då man öppnar, läser, stänger, och alltid tänker på samma sak,
"Hur fan kunde jag skriva så när jag känner såhär nu?"
Pride and Prejudice
"förlåt fröken, för att jag tagit upp så mycket av er tid"
det är egentligen aldrig för sent
Ingen är nära, ingen hör, ingen lyssnar.
Det är bara hon och hennes kalla fötter som står sju meter från en lekplats med trasiga gungor.
Det finns ingenting kvar längre.
Allt är tyst.
"det är meningen att det ska vara såhär" viskar hon.
sprickor blev hål i fasaden
när vi väljer fel
Ångest har många synonymer.
Rädsla, vånda, oro, fruktan, olust, nöd, själanöd, bävan, skräck, ågren, kval, mara.
Konstigt att det inte riktigt finns någon till förlåt.
