vi släpper taget
"Jag har aldrig sett dig gråta innan Sandra"
Det är egentligen ingen som får det. Alls. Men sen blir det sådär konstigt.
Och allt bara trillar i tusentals bitar.
då är det du som går i solglasögon och saknar nån du aldrig haft
Drömmer alldeles för konstiga saker nuförtiden. Inget hänger ihop längre.
(inte för att det någonsin gjort det)
Vill skrika, springa, hoppa, kastas nerför någonting.
För att känna det där (som innan var en självklarhet)
Går balansgång på gamla trottoarkanter
Låter benen gå lite långsammare från tåget
Går runt i cirklar med armarna utsträcka.
Bläddrar tillbaka några sidor och ler lite försiktigt.
Men det är fortfarande inte som då.
Stockholm
Åkte till huvudstaden.
Upptäckte nya ställen och skrattade åt japaner som fotade allt och ingenting.
Somnade sent om nätterna under ett vitt tak med vita väggar.
Lämnade huvudstaden tidigt en fredagmorgon och kom hem till sjuhundrafemtio olika känslor.
För vi målar med helt fel färger
Omringad av glasväggar.
Det pratar folk i bakgrunden men jag lyssnar inte.
För jag står i mitten av vardagsrummet och snurrar.
Jag pratar inte högt om sånt som är en del av en hemlighet.
Förutom då.
I just den sekunden vet alla inom de fyra glasväggarna vad som står på.
Det rings okontrollbara telefonsamtal. För det finns så mycket att säga.
Vaknar.
Inser att allt som fanns att säga inte kommer ut längre.
Det är någonting stilla mellan dig och våren
- Nej, inte om man får i benet. Då blir den nog i värsta fall amporterad.
Egentligen visste jag inte vad jag skulle svara. Jag visste heller inte om det jag sa var sant. Men jag vet att jag fick fuktiga ögonfransar och ont i magen.
Sockerdricka
Luft utan syre
Kan inte andas
Tänker på han som kanske börjar känna lite för mycket för fel person.
Det går inte att tycka om en flicka som har svårt att tycka om sådär mycket.
Som har svårt att få bubblande sockerdricka i magen och svaga knän.
Det är synd. För de säger att man mår som bäst när man druckit lite för mycket sockerdricka och det bubblar upp i halsen. Av någon anledning är hennes sockerdricka alltid avslagen. Så det blir aldrig några bubblor.
Två dagar till.
Därav kommer jag nu berätta om min vecka på Edenhall, som är slut om två dagar.
Jo, ett jobb på Edenhall innebär att du fräser, svarvar och muttrar. Hade du haft jobbet jag har hade du mest kopplat slangar. Saken är den att Edenhall har funnits i 85 år och det har enbart bestått av killar. Jag är alltså den första tjejen som sätter på mig en smutsig dräkt och skruvar slangar och muttrar olika block (som det tydligen heter.)
Ok, första halvtimmen i måndags gick väl helt ok men det dröjde inte länge förrän jag ställde frågan "hur hamnade jag här?" till mig själv. Det jag har väldigt svårt att förstå är alla dessa män/gubbar som jobbat där i flera år. Min pappa exempelvis, han har arbetat där i 15 år. Dag ut och dag in. Varje dag, 7-4. Jag förstår inte? Jag har jobbat där i 3 dagar och har redan fått utbrott inombords. Jag kan helt ärligt inte somna på kvällarna för jag vet att när jag vaknar, då ska jag jobba. Även om jag tjänar en summa pengar så hade jag klarat mig bra utan dem. För det är inte värt det.
Jag förstår numera uttrycket "män jobbar och kvinnor hör hemma i köket". Det är fullkomligt sant. Och för er som inte tror mig, ring mig, så skall jag allt fixa jobb till er och då ska ni få se att jag har alla rätt i världen. Som kompensation för att jag har rätt kräver jag en glass av dig.
Då ni säkert tänker "Varför säger hon inte ifrån Varför slutar hon inte bara jobba där?" Då kan jag förklara för er att min pappa står mig varmt om hjärtat. Det sista jag vill säga till honom är "Du pappa, jag vill inte jobba här, det suger och jag orkar inte". Det var trots allt han som fixade jobbat till mig, som hade en god tanke och ville att jag skulle tjäna en extra hacka. Jag vill heller inte verka dålig, svag eller liknande. För jag klarar av det. Precis.
Som tur finns det trevliga sommarpojkar i min ålder som man kan småprata med emellantåt.
De bjuds gratis varm choklad och nån gång har jag känt mig rätt häftig.
Jag kan även erkänna att efter att ha jobbat där är jag studiemotiverad något så. För om det är något man inte ska göra, så är det att jobba med något man inte tycker är roligt.
Sov gott, imorgon ringer klockan 06.15 för ännu en arbetsdag.
We're just ash in a jar
And we've done it again
This trick we have
Of turning love to pain
And peace to war
"eftersom du är framtiden tänkte jag bara påminna dig om några saker, och fråga en del"
Det skrevs för ett år sedan eftersom jag var så nyfiken på framtiden, som tydligen är nu.
Det är konstigt det där, att alla de frågor jag hade då, har jag svar på nu. Då jag undrar, var gick gränsen mellan det förflutna och framtiden?
Jag kollar i gamla böcker som är skriva med blyerts och bläckpennor. Där står det om drömmar och människor som lämnat fotspår efter sig.
Men det skrämmer mig. För det som gjorde ont då, kan jag nästan skratta åt nu.
(sånthär kan man lyssna på när det är kväll och man inte bryr sig längre)
Osynliga skratt
Jag åkte iväg med tåget. Flera tusen meter iväg härifrån. Plötsligt fick jag stanna i en stad jag aldrig varit i förut. I en timme och tio minuter låg jag på en bänk med alltför hög musik i hörlurarna. Vanligtvis hade jag tänkt på sådant som är alldeles för vackert, räknat dagar och låtit alla drömmar sväva iväg lite för långt. Istället studera jag lamporna som befann sig ovanför och att det var exakt sju hål mellan varje. Tydligen låg jag i spårläge fjorton och staden hade sju bokstäver.
Jag åkte vidare. Träffade hon som har långt brunt hår och bor längst ner i den långa gatan. Vi lät nätterna bli långa och pratade om luft, pojkar och all lycka som finns därute.
När vi badade i havet simmade jag under vattnet och öppnade ögonen. Allt var suddigt och man såg inte riktigt var man var påväg. Det konstiga är att det var så för inte alls så längesedan. Fast på land, utan vatten. 
Vi cyklade varje morgon, eftermiddag och kväll runt på cyklen med dåligt bakhjul och tre växlar. Vi skrattade alltid när det gick lite för fort och när asfalten var sådär otroligt dålig. Sista dagen hade vi en resväska med oss. Jag satt med ryggen mot sadeln och höll i resväskan som åkte efter cykeln. Folk som åkte förbi skrattade och vinka när dem såg oss.
Plötsligt var jag hemma igen. Och av någon anledning hade allt blivit sådär suddigt igen.
