I hit the sidewalk and this is how it starts
Men å andra sidan kanske man inte alls är förtjust i nya vägar. Man kanske tycker att de nya nycklarna inte passar och att den nya målarfärgen inte alls är som den ska vara. Så när andra börjar prata om nya badstränder och bestämmer sig för att gå dit går man åt andra hållet.
För du har en längtan som aldrig tycks gå över
Man ler när vänner berättar om sina pojkar. Hur de på något vis lyckas ändra allt i deras huvud och få sorgliga stunder att knappt kännas av. Hur varje liten tråkig del av vardagen ändras med hjälp av texter på armar, bord, och anteckningsböcker. Man ler när de berättar om händelser som låter sagolika och om minnen som aldrig tycks försvinna. Hur de går runt och skrattar åt sådant som egentligen inte är roligt, dansar åt sånt vi inte förstår och pratar om saker som man egentligen inte tror finns.
Sen slutar man le när de kommer och berättar hur dessa pojkar struntar i ett kärt hjärta, slänger sånt som är vackert i väggen och allt faller i tiotusentals glasbitar. Man ser hur all glädje försvinner och de skratt som innan kändes så äkta känns inte trovärdiga längre. I deras ögon ligger minnen som aldrig tycks försvinna, och man märker hur de försöker att inte bry sig trots att glasbitar ligger och skaver i varje steg dem tar.
Och det värsta är inte att det funnits någon där förut, att allt föll i glasbitar. Det värsta är att det kommer finnas någon efter, och att allt fint bara är ett minne blott.
Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, det finns nåt vackert med att vandra den ändå
Och vi hittar glassplitter överallt.
Men vi tittar aldrig, vi bara går förbi.
Hundranittiotvåtimmar i slutet av gatan
För när man kommer hem blir det ensamt.
Och långa nätter känns av mer än när skratt hoppade omkring mellan väggarna.
The moonlit wings reflect the stars that guide me towards salvation
I en stad, fylld med stjärnor, fylld med skratt
Kommer till okänd plats där kylan så småningom känns av. Men det enda som syns i deras ögon är värme.
Skratt trillar ut och fastnar mellan trottoarkanter och lägger sig vid vägens slut någonstans.
De faller ner på trägolvet med blicken fast i det vita taket. Och de båda är omringade av gamla texter, ljusgröna väggar och ostämda gitarrer. Tårar börjar trilla nerför kinden av allt skratt. Men någonstans i tårarna finns sorgsenhet och de glada tårarna blir kalla. Det dröjer dock inte länge förrän kalla tårar byts ut mot varma skratt igen. Men om någon frågar har det aldrig hänt, trots att tårarna ligger kvar i blåvita filtar och rosarandiga täcken.
Det vackra sa farväl
Någonstans, långt därborta.
Sprang vi runt och trodde att vi var de enda.
Och vi föll för färgen på himlen som befann sig ovanför oss.
Vinden blåste oss i nacken.
Barfota sprang vi runt och trodde att tiden stod still.
Men när färgen försvann och vinden bytt riktning insåg vi att tid var det enda vi behövde.
Tid för att förstå, vad som egentligen hände.
Och hur ska det gå?
Där sitter en liten pojke med blicken fast i sin serietidning med livfyllda ben och ett väldigt ungt hjärta. Samtidigt som damen bredvid sitter med röda ögon och armarna i kors och bara väntar på de tårar hon inte vill släppa fram. Och personen bakom disken serverar en stor kanelbulle med vitt pärlsocker till han som är lite längre och tappar mynt på golvet. Lite snett framför sitter ett förälskat par med tindrande ögon och hon ser så kär ut när han lägger armen om henne. Där, någonstans mellan serietidningar, kanelbullar och förälskade hjärtan sitter jag. Med blicken fäst i tomma intet och undrar vart jag kommer hamna i slutändan.
