Mot stjärnorna
Åkte iväg ett tag, lite längre än när man lägger tandborsten hos sin vän en helg. Fick ett fullt schema som varade från morgon till kväll där dagarna var fyllda med intensivt arbete.
Fick känna på nya endorfiner. Små lyckorus smög sig på lite hela tiden och skratt började hoppa omkring. Ville egentligen ta en överdos av dessa endorfiner och låta dem ligga kvar ett bra tag. Det hade varit lättast så.
Sprang uppför backar och runt i cirklar, hoppade, låg i gräset, kände pulsen i huvudet och kunde knappt röra mig tillslut. Dagar blev till nätter som sedan blev till ännu fler dagar. Allt sprang iväg och någonstans slutade jag tänka. Det kunde vara från fem minuter till en halv dag. Men huvudsaken var att all fokus låg på annat vilket gjorde att det inte fanns plats för andra tankar.
En kväll blev det mörkt och musik spelades. Folk började dansa och det dröjde inte länge förrän vi alla stod och snurra på golvet med hög volym och alltför mycket ont i fötterna. Men det kom nya endorfiner och i just den sekunden ville jag stannna en evighet eller två. För att det var lättare där och det fanns inga tankar.
Vi gick hem den natten med en högtalare i händerna genom skogen där man inte såg någonting. Det var stjärnklart och jag kollade upp mot himlen samtidigt som jag snurrade ett varv. Jag kanske drömde alltför konstiga saker den natten. Men det spelade ingen roll. För det hade jag inte tid att tänka på dagen efter.
Men sedan blir det konstigt när man kommer hem och plötsligt får massa tid.
För vad ska jag med det till? Tänka? Det vill jag inte. Lyssna på musik jag förut gillade? Den spelas inte längre. Det är lättast så.
Och jag har lärt mig att de endorfiner som man innan levde på, som försvann för ett tag sedan, de kommer inte tillbaka. Därför blir det inte så roligt längre när man sätter sig i den mörkblå soffan och märker att de nya endorfinerna man precis fått tag på, de stannar inte lika länge.
En sen kväll mitt bland lampor och tvåhundrafemtio olika röster
- 1.80!
- Va?
- Jag är 1.80!
Det var nog inte det att han dök upp från ingenstans.
Det var nog mer att han var en främling som börja prata om sin längd, flaskor och oturen han hade i sitt spel.
Och det gjorde ingenting att han plötsligt försvann, för han sa tre gånger vart han skulle.
Hjärtklappning
Det här är kanske något av det gulligaste jag sett
(egentligen finns det så mycket att skriva om just det här, men tystnaden talar för sig själv)
Högt över koppartaken, mellanmjölk och handeldvapen
Springer ifrån sånt som är onödigt
Lever i stunden och tror på morgondagen
All ilska som fanns slutade brinna när den stjärnan föll
Vi var små och visste inte vad framtiden hade att erbjuda
Nu är vi lite större men vet fortfarande inte.
Andetag
Egentligen ser allt ut såhär.
På varsin sida av vägen, som en främling för varann
För innan var tid något jag behövde som mest. Något som inte räckte till och som sprang iväg lite för fort.
Nu är tid allt jag har och jag undrar vart man egentligen gör av den.
Bakom varje stjärna döljer sig en annan
För själv vet man inte.
Sen sätter man på alldeles för hög musik och dansar runt medan tiden står stilla och inte vill fortsätta gå.
Man åker och tränar så hårt att kroppen inte riktigt orkar resa sig. Sen bjuder man hem den där vännen som aldrig är tråkigt sällskap. Mest för att få de där endorfinerna som emellanåt kan vara svåra att hitta.
Och jag står kvar på samma ställe och bara snurrar runt
Tålamodet föll rakt ner i golvet
Däremot öppnades ett dussin andra som visade vad de nya nycklarna kunde erbjuda.
Men jag stängde dem lika fort som jag öppnade dem.
Jag försökte att inte lägga handen i jackfickan där den alltid brukade ligga.
Men det hände att jag gjorde det ändå och jag insåg hur tomt det var. Ingenting fanns där. Jag blev nog lika besviken varje gång men det visste ingen om. Men när jag en dag flyttade på ett bord föll en nyckel ner på golvet och jag vände mig hastigt om.
Det var min nyckel. Fast nu var den lite skavd. Den var inte i perfekt skick längre.
För jag hade missat den trots att den legat framför mig hela tiden.
