Står stadigt, börjar vingla, trillar
Nitroglycerin
"Jag har tatuerat in kärlek på min höft. För att aldrig tappa den igen"
Kanske borde göra som henne. Innan det är för sent och man står tomhänt en lördagskväll utan den goda doften och de blå/gröna ögonen.
Jag börjar tro att vi kan gå genom eld
För det börjar trilla ner lycka här och där. Och jag tror det har gått från dröm till verklighet på enstaka sekunder.
Jag står precis på gränsen
Vet inte hur jag ska sätta ord på det här.
Men har ni tänkt på det där?
Tid.
Spenderade alldeles för många tankar åt sockerdricka jag trodde tillhörde mig förra hösten. Jag kan inte säga att det sitter kvar som då men vissa saker vissnar aldrig.
Därför är det så lustigt det där med tid. För den här hösten råka någon hälla fem liter av sockerdricka över mig och man kan inte springa ifrån sånt som redan kommit ikapp. Men jag vill inte springa ifrån. För nu finns säkerhet.
Spenderade alldeles för många tankar åt sockerdricka jag trodde tillhörde mig förra hösten. Jag kan inte säga att det sitter kvar som då men vissa saker vissnar aldrig.
Därför är det så lustigt det där med tid. För den här hösten råka någon hälla fem liter av sockerdricka över mig och man kan inte springa ifrån sånt som redan kommit ikapp. Men jag vill inte springa ifrån. För nu finns säkerhet.
Och igår borde spelas upp igen igen och igen i någon sorts evighetsfilm med samma huvudpersoner utan paus.
Tyckte om det där. Skratt som ingen skulle förstå, hjärtslag, och närheten som alla vill åt.
Vi ger varandra allt och sen inser vi att vi inte har något för oss själva längre
Hon: Idag ska jag operera hjärtat... Jag är rädd.
Han: Allt kommer gå bra älskling.
Hon: Nu ska jag gå in och opereras. Jag älskar dig.
Han började gråta och sa: Jag älskar dig mer än allt i världen.
Operationen är över och hon letar efter honom.
Hon: Var är han?
Då dyker hennes mamma upp: Sa dem inte vem som gav dig hjärtat?
För jag tror att vi kan gå genom eld
hemma
Förmlodligen kommer det komma upp en väldigt lång text med bilder från den här resan.
Men jag avaktar tills vidare.
Då: ständigt letande efter något. Sprang runt i cirklar. Visste inte vad jag ville. Efter ett tag började saker tonas ut. Men trots klarhet fanns dimma.
Nu: skrattar mer om dagarna trots olycka bakom hörnet. För det skriker lycka längre fram. Och det är väl precis det vi vill, springa långt bort från allt och kasta bort skuggan bakom oss för den tillhör det som inte är nu.
Vi vänder ryggen till
Imorgon åker vi. Klockan 07.30.
Och det är nog sista gången det är vi.
Men det gör nog inget det där.
För det finns ju en anledning till varför det blev såhär.
För det finns ju en anledning till varför det blev såhär.
Vad gör vi om det här bara är på låtsas?
Ligger stilla. Molnen har passerat och allt är klart igen. Börjar fundera på allt. Skratta åt gamla tankar och minnen. Tänker att "såhär vill jag ha det" ett tag framöver. Känner innerst inne att tiden inte räcker till med fler moln och åskväder. Drömmarna har stannat. Men det gör inget, inte nu.
Men plötsligt faller små vattendroppar ner på marken. Träffar huvudet, axlar, och ryggmärgen.
Öppnar ögonen. Allt tycks ha blivit suddigt igen.
Men plötsligt faller små vattendroppar ner på marken. Träffar huvudet, axlar, och ryggmärgen.
Öppnar ögonen. Allt tycks ha blivit suddigt igen.
Vad har vi att förlora?
Lördagskväll. Det är mörkt och jag är i ett rum med låg belysning.
Högtalarna skriker ut "vem ska rädda världen ikväll?"
Jag har ingen aning för jag står mitt på golvet och dansar.
Livet är bra och jag hamnar i en soffa.
Blir lite smått förtrollad och allt slutar med alldeles för många frågetecken.
I'll see you soon then
Man förnekar att någon så fin ska åka iväg.
Men plötsligt när klockan är strax innan nio och det regnar alldeles för mycket går det inte längre.
Men plötsligt när klockan är strax innan nio och det regnar alldeles för mycket går det inte längre.
Det spelar ingen roll om det kommer tårar på kinden. För tårar syns inte i regnet.
Men det blir bra ändå tror jag, för vi ses ju snart.
jag kan offra allt jag har för ingenting
Och jag drömde om precis det här.
Men vi båda var överens om att det bara var på låtsas.
Men vi båda var överens om att det bara var på låtsas.
-
Bortkastad tid.
Helt jävla meningslöst.
Och du tror att du är så satans speciell.
Helt jävla meningslöst.
Och du tror att du är så satans speciell.
fåfänglig
Vi kanske inte ska blunda för det som är bakom oss.
Men det är ju så bra det där
"somna, vakna, inte minnas och allt är bara en verklighetsdröm"
Vem skulle ha trott dig?
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt
Vi brukar gömma oss här i min källare. Hon och jag. Prata massa skit om dem. Dra historier som har hänt under veckan, och sedan säga hur löjliga vi tycker att de är. Kanske är det bra, att vi gör sådär. Att vi säger det vi egentligen vill säga till varandra istället för att hålla tyst. Sedan brukar vi skratta. Åt filmer, interna skämt, och knasiga minnen. Sen brukar vi somna. Och jag brukar tänka att jag älskar min syster.
frånvaro
Fotfästet sitter kvar
men vill ändå släppa taget.
tror nästan det har gått
från från självklarhet till vilja.
det handlar inte om dimma längre
eller hur högt man vågar komma
det handlar mer om hur högt man var
och hur man sedan träffade asfalten
fast vi är nog rätt dumma ändå
för vi fortsätter flyga
trots att bränslet börjar ta slut.
Vi skrattade oss till söms
Det kan ha varit en av de roligaste kvällarna i mitt liv.
För vi dansade tills vi fick ont i fötterna och skrattade åt sånt som egentligen inte var roligt.
För vi dansade tills vi fick ont i fötterna och skrattade åt sånt som egentligen inte var roligt.
(Tack Felicia. För att du gjorde kvällen helt underbar)
Allt är nog på låtsas
Måste sluta tänka
Måste sluta tänka
Måste sluta tänka
Måste sluta tänka
Jag hade verkligen inte glömt dig.
Din födelsedag äro inte glömd.
Stort grattis på din 19 års dag älskade vän.
Jag älskar dig. Till månen och hela vägen tillbaka.
Ingen vet ifall det verkligen hänt
Vill göra allt.
Träffa den där vännen, vara uppe hela natten, träna flera timmar i sträck, läsa ut böcker jag tycker mycket om, resa långt härifrån, springa runt i cirklar mitt i stan, och leva farligt någon gång då och då.
Men jag hinner inte. All tid försvinner och jag försöker springa efter den varje kväll. Gömmer tröttheten långt borta och hoppas att jag aldrig hittar den. Börja springa långt bort härifrån. Släpper tanken, känslan och förståndet. Känner frihet, lyckorus och harmoni.
Allt jag sprungit ifrån är nu svart. Inget syns och det är precis som jag vill ha det. Tomt.
Snubblar någonstans på vägen. Vaknar och inser att jag sprungit åt fel håll. Blev för fast i tanken istället för att titta runt omkring. Vänder mig om och börjar gå tillbaka. Allt är svart. För det var ju så jag ville ha det.
Träffa den där vännen, vara uppe hela natten, träna flera timmar i sträck, läsa ut böcker jag tycker mycket om, resa långt härifrån, springa runt i cirklar mitt i stan, och leva farligt någon gång då och då.
Men jag hinner inte. All tid försvinner och jag försöker springa efter den varje kväll. Gömmer tröttheten långt borta och hoppas att jag aldrig hittar den. Börja springa långt bort härifrån. Släpper tanken, känslan och förståndet. Känner frihet, lyckorus och harmoni.
Allt jag sprungit ifrån är nu svart. Inget syns och det är precis som jag vill ha det. Tomt.
Snubblar någonstans på vägen. Vaknar och inser att jag sprungit åt fel håll. Blev för fast i tanken istället för att titta runt omkring. Vänder mig om och börjar gå tillbaka. Allt är svart. För det var ju så jag ville ha det.
håller andan
Har trillat baklänges och hamnat i perioden där jag drömmer alltför konstiga drömmar.
Ett ständigt jagande efter framtiden med ett förflutet i ögonvrån.
Söndriga byxor, pojkar med alldeles för god parfym, och människor som inte vet var dem ska ta vägen.
Har slut på idéer. Låter istället allt vara stilla samtidigt som jag rör mig framåt.
Inte för att det egentligen har någon betydelse, men ändå.
bild från flickr
Ett ständigt jagande efter framtiden med ett förflutet i ögonvrån.
Söndriga byxor, pojkar med alldeles för god parfym, och människor som inte vet var dem ska ta vägen.
Har slut på idéer. Låter istället allt vara stilla samtidigt som jag rör mig framåt.
Inte för att det egentligen har någon betydelse, men ändå.
bild från flickr
