Att alltid ta tillbaks. Eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak.
"och jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en"
För hon har släppt ett nytt album som låter såhär.
Och jag tyckte att den här låten var rätt fin.
Hon sa: "Vi kör hela natten för jag vill se var alla vägar tar slut"
Vecka fyrtiotre ska vi dit igen
För att få er att förstå kanske jag ska berätta hur det var sist.
Vi tog flygplanet alldeles för långt härifrån. Blev bekant med solen och mer eller mindre bosatte oss i solstolarna. Det fanns inga moln på himlen (förutom ett ibland)
Man brukar tala om "lycka" och jag vet att jag var lycklig de två veckorna. För tänk er att inte leva i ett ständigt kaos längre, lyssna på musik som man inte hört på drygt tio år, åka till främmande platser och träffa folk vars liv inte ens är lite likt vårt. Få ett oseriöst frieri påväg till hotellrummet, skratta åt alltför roliga shower på kvällarna, känna sockerdricka i magen, bada i turkost vatten, och hitta en väldigt fin vän som lärde mig att stjärnor inte bara finns på himlen.
Ungefär så var det, fast tjugotusentrehundrasjuttiofyra gånger bättre.
Jag vet inte om det ens kommer bli hälften så bra den här gången. Det kanske inte kommer finnas något moln alls, men då vet jag att det finns moln här hemma istället.
Egentligen spelar det ingen roll, för jag ska dansa som aldrig förr, bada mitt i havet, och skratta tills jag får ont i magen. 
vi skrattade, och sedan skrattade vi lite till
Men plötsligt slog det mig att den är fylld av allt. Av smultron, sockerdricka, pojkar, sprickor, sötvatten.
(och allt sånt vi egentligen inte kan sätta ord på)
Jag har bara aldrig valt att andas in den. För jag har en spärr som säger
"det räcker här"
Men sanningen är att det räcker aldrig. För vi vill alltid mer. Vi vill alltid ha något vi inte kan få eller något som kan skada oss.
Kan ni förstå det där? Att hur vi än gör. Så kommer vi aldrig undan.
dancing with strangers
Faller.
Alldeles för länge, alldeles för långt. Landar. Vaknar.
Frihet.
this is the thing
Går förbi dem som sitter med en cigarett i handen och en öl i andra. De skrattar, är runt tjugo, och jag ler när pojkarna vickar på höfterna och säger att det hade varit roligt om jag varit med. Det hade det kanske varit. Men jag är påväg åt ett annat håll. Vandrar genom staden med ett par röda skor. Ser ett par som fortfarande håller handen trots att dem är lite äldre. Somnar hos en fin vän och tänker att livet är rätt bra ändå.
Tidsenheter
Jag kanske inte föredrar tanken på att någon så betydelsefull försvinner så långt bort härifrån. Men egentligen spelar inte min tanke eller känsla någon roll. Det är mer tiden som ligger framför oss, det är den som spelar roll. Att vi nu inte springer runt med en overall och leker med någon man träffade för två minuter sedan, men trots det kallar för sin bästa vän. För det är nu vi börjar bli stora, reser iväg och låter allt annat stanna kvar.
Hon säger att hon är rädd. Egentligen ska jag förklara för henne att hon inte alls ska vara det. Men hur ska jag göra det när jag själv är livrädd för att hon ska få det bättre där? Att hon faller för det som inte finns här?
Att sex månader plötsligt inte blir sex månader. Utan de blir "jag vet inte hur länge jag stannar" som sedan blir till "jag vet inte alls längre"
Det är konstigt det där. Att man kan träffa någon som är så lik sig själv. Att man delar alla sorters hemligheter för varandra, skrattar åt oförklarliga saker och pratar om ingenting till verkligen allt. Att hon ska åka iväg och man känner allt såntdär redan nu. Men att sakna någon har man gjort förr. Skillnaden är bara att det inte varit just henne man saknat.
Lycka
Vår verklighet är infekterad av sånt vi inte förstår oss på
Allt är nytt. Främmande ansikten, nya väggar och högt till tak.
Ingen vet något. Det är så det ska vara.
Plötsligt öppnar himlen sig, man tittar och börjar snurra.
Det trillar ner glasbitar som ett tecken på "det räcker nu"
Men att snurra är bra, så varför sluta?
Sen skär man sig på glasbitar som landat på ögonlock, axlar och ett par ljusrosa läppar.
"Det räcker nu" tänker man. "Varför då? snurra är bra" viskar någon.
Sekunder
Hur många gånger räknar man?
Tystnad
Det har alltid varit vi. Men plötsligt sover en i soffan och ingen pratar längre. Det känns som att all glädje har gömt sig i gamla flyttkartonger, blivit fyllda med damm och ingen bryr sig längre.
Som att skratta åt en teater man inte förstår sig på. Eller skruva ner ljudet på en avstängd teve.
Allt som fanns där har slutat fungera. Någon har tryckt på strömavbrytaren och det hjälper inte att en försöker laga det. För något så förstört kommer aldrig stå på sina egna ben igen.
Allt som återstår är väntan. Väntan på att allt ska ta slut.
för jag hittar ingen mer reservlycka i jeansfickorna
Och det är precis som när man var fem igen.
för hon skulle ändra allt, bara fråga henne.
Det ligger post it lappar i en gammal bok med etthundrafyrtiosex handskriva sidor.
Alla handlar egentligen om samma sak. Om dåligt väder, gammal mellanmjölk och sagolika händelser.
Fast ibland undrar jag hur alla hemligheter kan få plats i en sådan tunn bok. Varför de inte försvinner och dyker upp på platser där de egentligen inte får vara. Istället ligger dem kvar till de dagar då man öppnar, läser, stänger, och alltid tänker på samma sak,
"Hur fan kunde jag skriva så när jag känner såhär nu?"
Pride and Prejudice
"förlåt fröken, för att jag tagit upp så mycket av er tid"
det är egentligen aldrig för sent
Ingen är nära, ingen hör, ingen lyssnar.
Det är bara hon och hennes kalla fötter som står sju meter från en lekplats med trasiga gungor.
Det finns ingenting kvar längre.
Allt är tyst.
"det är meningen att det ska vara såhär" viskar hon.
sprickor blev hål i fasaden
när vi väljer fel
Ångest har många synonymer.
Rädsla, vånda, oro, fruktan, olust, nöd, själanöd, bävan, skräck, ågren, kval, mara.
Konstigt att det inte riktigt finns någon till förlåt.
vi släpper taget
"Jag har aldrig sett dig gråta innan Sandra"
Det är egentligen ingen som får det. Alls. Men sen blir det sådär konstigt.
Och allt bara trillar i tusentals bitar.
då är det du som går i solglasögon och saknar nån du aldrig haft
Drömmer alldeles för konstiga saker nuförtiden. Inget hänger ihop längre.
(inte för att det någonsin gjort det)
Vill skrika, springa, hoppa, kastas nerför någonting.
För att känna det där (som innan var en självklarhet)
Går balansgång på gamla trottoarkanter
Låter benen gå lite långsammare från tåget
Går runt i cirklar med armarna utsträcka.
Bläddrar tillbaka några sidor och ler lite försiktigt.
Men det är fortfarande inte som då.
Stockholm
Åkte till huvudstaden.
Upptäckte nya ställen och skrattade åt japaner som fotade allt och ingenting.
Somnade sent om nätterna under ett vitt tak med vita väggar.
Lämnade huvudstaden tidigt en fredagmorgon och kom hem till sjuhundrafemtio olika känslor.
För vi målar med helt fel färger
Omringad av glasväggar.
Det pratar folk i bakgrunden men jag lyssnar inte.
För jag står i mitten av vardagsrummet och snurrar.
Jag pratar inte högt om sånt som är en del av en hemlighet.
Förutom då.
I just den sekunden vet alla inom de fyra glasväggarna vad som står på.
Det rings okontrollbara telefonsamtal. För det finns så mycket att säga.
Vaknar.
Inser att allt som fanns att säga inte kommer ut längre.
