Det är någonting stilla mellan dig och våren
- Nej, inte om man får i benet. Då blir den nog i värsta fall amporterad.
Egentligen visste jag inte vad jag skulle svara. Jag visste heller inte om det jag sa var sant. Men jag vet att jag fick fuktiga ögonfransar och ont i magen.
Sockerdricka
Luft utan syre
Kan inte andas
Tänker på han som kanske börjar känna lite för mycket för fel person.
Det går inte att tycka om en flicka som har svårt att tycka om sådär mycket.
Som har svårt att få bubblande sockerdricka i magen och svaga knän.
Det är synd. För de säger att man mår som bäst när man druckit lite för mycket sockerdricka och det bubblar upp i halsen. Av någon anledning är hennes sockerdricka alltid avslagen. Så det blir aldrig några bubblor.
Två dagar till.
Därav kommer jag nu berätta om min vecka på Edenhall, som är slut om två dagar.
Jo, ett jobb på Edenhall innebär att du fräser, svarvar och muttrar. Hade du haft jobbet jag har hade du mest kopplat slangar. Saken är den att Edenhall har funnits i 85 år och det har enbart bestått av killar. Jag är alltså den första tjejen som sätter på mig en smutsig dräkt och skruvar slangar och muttrar olika block (som det tydligen heter.)
Ok, första halvtimmen i måndags gick väl helt ok men det dröjde inte länge förrän jag ställde frågan "hur hamnade jag här?" till mig själv. Det jag har väldigt svårt att förstå är alla dessa män/gubbar som jobbat där i flera år. Min pappa exempelvis, han har arbetat där i 15 år. Dag ut och dag in. Varje dag, 7-4. Jag förstår inte? Jag har jobbat där i 3 dagar och har redan fått utbrott inombords. Jag kan helt ärligt inte somna på kvällarna för jag vet att när jag vaknar, då ska jag jobba. Även om jag tjänar en summa pengar så hade jag klarat mig bra utan dem. För det är inte värt det.
Jag förstår numera uttrycket "män jobbar och kvinnor hör hemma i köket". Det är fullkomligt sant. Och för er som inte tror mig, ring mig, så skall jag allt fixa jobb till er och då ska ni få se att jag har alla rätt i världen. Som kompensation för att jag har rätt kräver jag en glass av dig.
Då ni säkert tänker "Varför säger hon inte ifrån Varför slutar hon inte bara jobba där?" Då kan jag förklara för er att min pappa står mig varmt om hjärtat. Det sista jag vill säga till honom är "Du pappa, jag vill inte jobba här, det suger och jag orkar inte". Det var trots allt han som fixade jobbat till mig, som hade en god tanke och ville att jag skulle tjäna en extra hacka. Jag vill heller inte verka dålig, svag eller liknande. För jag klarar av det. Precis.
Som tur finns det trevliga sommarpojkar i min ålder som man kan småprata med emellantåt.
De bjuds gratis varm choklad och nån gång har jag känt mig rätt häftig.
Jag kan även erkänna att efter att ha jobbat där är jag studiemotiverad något så. För om det är något man inte ska göra, så är det att jobba med något man inte tycker är roligt.
Sov gott, imorgon ringer klockan 06.15 för ännu en arbetsdag.
We're just ash in a jar
And we've done it again
This trick we have
Of turning love to pain
And peace to war
"eftersom du är framtiden tänkte jag bara påminna dig om några saker, och fråga en del"
Det skrevs för ett år sedan eftersom jag var så nyfiken på framtiden, som tydligen är nu.
Det är konstigt det där, att alla de frågor jag hade då, har jag svar på nu. Då jag undrar, var gick gränsen mellan det förflutna och framtiden?
Jag kollar i gamla böcker som är skriva med blyerts och bläckpennor. Där står det om drömmar och människor som lämnat fotspår efter sig.
Men det skrämmer mig. För det som gjorde ont då, kan jag nästan skratta åt nu.
(sånthär kan man lyssna på när det är kväll och man inte bryr sig längre)
Osynliga skratt
Jag åkte iväg med tåget. Flera tusen meter iväg härifrån. Plötsligt fick jag stanna i en stad jag aldrig varit i förut. I en timme och tio minuter låg jag på en bänk med alltför hög musik i hörlurarna. Vanligtvis hade jag tänkt på sådant som är alldeles för vackert, räknat dagar och låtit alla drömmar sväva iväg lite för långt. Istället studera jag lamporna som befann sig ovanför och att det var exakt sju hål mellan varje. Tydligen låg jag i spårläge fjorton och staden hade sju bokstäver.
Jag åkte vidare. Träffade hon som har långt brunt hår och bor längst ner i den långa gatan. Vi lät nätterna bli långa och pratade om luft, pojkar och all lycka som finns därute.
När vi badade i havet simmade jag under vattnet och öppnade ögonen. Allt var suddigt och man såg inte riktigt var man var påväg. Det konstiga är att det var så för inte alls så längesedan. Fast på land, utan vatten. 
Vi cyklade varje morgon, eftermiddag och kväll runt på cyklen med dåligt bakhjul och tre växlar. Vi skrattade alltid när det gick lite för fort och när asfalten var sådär otroligt dålig. Sista dagen hade vi en resväska med oss. Jag satt med ryggen mot sadeln och höll i resväskan som åkte efter cykeln. Folk som åkte förbi skrattade och vinka när dem såg oss.
Plötsligt var jag hemma igen. Och av någon anledning hade allt blivit sådär suddigt igen.
Kyla
För jag trodde att allt var luft nu för tiden. Tills jag upptäckte att luft inte väger någonting.
Hon springer mest runt och väntar på att lyckan ska trilla ner från molnen.
Hon tycker egentligen om ljus choklad, vanilj och pojkar med fina axlar.
Hon kan inte ljuga för någon utan att börja skratta. Men hon kom nyss på att ljuga för sig själv är ett stort undantag.
Inristat i hjärtat
Natten är ung och jag ligger vaken
För det är nu som sommaren är här.
Cyklade iväg med tre vänner åtta kilometer bort från Helsingborg. Vi spelade tennis barfota och två av oss fick alltför stora blåsor under fötterna. Det blev isglass och ett dopp i det kalla havet.
Drinkar med socker på kanten och saftiga apelsinklyftor
Bikinilinjer och långa sovmorgnar
Sena kvällar och solnedgångar
Långa nätter med prat om sånt som egentligen är förbjudet.
Med båda fötterna på jorden
Luft
Mot stjärnorna
Åkte iväg ett tag, lite längre än när man lägger tandborsten hos sin vän en helg. Fick ett fullt schema som varade från morgon till kväll där dagarna var fyllda med intensivt arbete.
Fick känna på nya endorfiner. Små lyckorus smög sig på lite hela tiden och skratt började hoppa omkring. Ville egentligen ta en överdos av dessa endorfiner och låta dem ligga kvar ett bra tag. Det hade varit lättast så.
Sprang uppför backar och runt i cirklar, hoppade, låg i gräset, kände pulsen i huvudet och kunde knappt röra mig tillslut. Dagar blev till nätter som sedan blev till ännu fler dagar. Allt sprang iväg och någonstans slutade jag tänka. Det kunde vara från fem minuter till en halv dag. Men huvudsaken var att all fokus låg på annat vilket gjorde att det inte fanns plats för andra tankar.
En kväll blev det mörkt och musik spelades. Folk började dansa och det dröjde inte länge förrän vi alla stod och snurra på golvet med hög volym och alltför mycket ont i fötterna. Men det kom nya endorfiner och i just den sekunden ville jag stannna en evighet eller två. För att det var lättare där och det fanns inga tankar.
Vi gick hem den natten med en högtalare i händerna genom skogen där man inte såg någonting. Det var stjärnklart och jag kollade upp mot himlen samtidigt som jag snurrade ett varv. Jag kanske drömde alltför konstiga saker den natten. Men det spelade ingen roll. För det hade jag inte tid att tänka på dagen efter.
Men sedan blir det konstigt när man kommer hem och plötsligt får massa tid.
För vad ska jag med det till? Tänka? Det vill jag inte. Lyssna på musik jag förut gillade? Den spelas inte längre. Det är lättast så.
Och jag har lärt mig att de endorfiner som man innan levde på, som försvann för ett tag sedan, de kommer inte tillbaka. Därför blir det inte så roligt längre när man sätter sig i den mörkblå soffan och märker att de nya endorfinerna man precis fått tag på, de stannar inte lika länge.
En sen kväll mitt bland lampor och tvåhundrafemtio olika röster
- 1.80!
- Va?
- Jag är 1.80!
Det var nog inte det att han dök upp från ingenstans.
Det var nog mer att han var en främling som börja prata om sin längd, flaskor och oturen han hade i sitt spel.
Och det gjorde ingenting att han plötsligt försvann, för han sa tre gånger vart han skulle.
Hjärtklappning
Det här är kanske något av det gulligaste jag sett
(egentligen finns det så mycket att skriva om just det här, men tystnaden talar för sig själv)
Högt över koppartaken, mellanmjölk och handeldvapen
Springer ifrån sånt som är onödigt
Lever i stunden och tror på morgondagen
All ilska som fanns slutade brinna när den stjärnan föll
Vi var små och visste inte vad framtiden hade att erbjuda
Nu är vi lite större men vet fortfarande inte.
Andetag
Egentligen ser allt ut såhär.
På varsin sida av vägen, som en främling för varann
För innan var tid något jag behövde som mest. Något som inte räckte till och som sprang iväg lite för fort.
Nu är tid allt jag har och jag undrar vart man egentligen gör av den.
