Bakom varje stjärna döljer sig en annan
För själv vet man inte.
Sen sätter man på alldeles för hög musik och dansar runt medan tiden står stilla och inte vill fortsätta gå.
Man åker och tränar så hårt att kroppen inte riktigt orkar resa sig. Sen bjuder man hem den där vännen som aldrig är tråkigt sällskap. Mest för att få de där endorfinerna som emellanåt kan vara svåra att hitta.
Och jag står kvar på samma ställe och bara snurrar runt
Tålamodet föll rakt ner i golvet
Däremot öppnades ett dussin andra som visade vad de nya nycklarna kunde erbjuda.
Men jag stängde dem lika fort som jag öppnade dem.
Jag försökte att inte lägga handen i jackfickan där den alltid brukade ligga.
Men det hände att jag gjorde det ändå och jag insåg hur tomt det var. Ingenting fanns där. Jag blev nog lika besviken varje gång men det visste ingen om. Men när jag en dag flyttade på ett bord föll en nyckel ner på golvet och jag vände mig hastigt om.
Det var min nyckel. Fast nu var den lite skavd. Den var inte i perfekt skick längre.
För jag hade missat den trots att den legat framför mig hela tiden.
Det ekar i huvudet
Jag stod på ena sidan av vägen. Tyckte det var bättre där och jag stod stadigare där helt enkelt. Det gick förbi folk, de stannade, hälsade och gick sedan därifrån. Men vissa stannade lite längre. Vissa försvann inte alls. Och några trodde att de skulle få ställa sig på min sida av vägen. Så jag började bygga en hög mur som ingen skulle få klättra över eller bryta ned. Den blev stark. Dock fanns det dem som ville komma över på min sida men jag lät aldrig någon klättra över. Det var lättast så.
Men plötsligt en dag stod det någon på min sida. Jag blev rädd och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men jag lät personen stanna kvar ett tag. Vi började måla min mur i alla möjliga färger och jag lät varje natt vara lite längre än vanligt. Jag skrattade åt mig själv, åt att jag varit rädd för lite sällskap. Av någon anledning blev alla målarburkar tomma och plötsligt en dag fanns personen inte kvar längre. Och det blir lite ensamt, när man haft sällskap så pass länge och målat en mur fylld med absolut ingenting till verkligen allt. Att sedan se den falla samman och bara stå och titta på. Den mur som skulle va så stark, som skulle vara så bra, var helt jävla meningslös. För på något vis lyckades någon ändå ta sig över till min sida.
Och man kan undra vart all målarfärg egentligen tog vägen. Hur någon egentligen kunde bryta ner en sådan mur. Och varför allt försvann lika fort som det kom.
För det handlar väl alltid om samma sak, "Varför?"
Förbereder för landning
Who can say when the day sleeps?
Försöker lägga ihop alla dessa pusselbitar
Men det är svårt när man får börja om hela tiden
Då man slänger bort bitar som inte passar och inser senare att man bara behövde vända på dem
Lägger pusslet åt sidan och låter dagarna fyllas med luft, minnen och evighetstänkande
Springer på pusselbitar och kommer på att man inte alls lagt det åt sidan
Tvåhundratiominuter
Går tillbaka längs stranden. Lämnar kalla solstolar, gungor och sandstranden.
Och allt slutar med att vi står mitt i ett rum med vita väggar och sjunger för full hals om att man kan nå stjärnorna, aldrig behöver vara rädd igen, och att för alltid börjar ikväll.
I hit the sidewalk and this is how it starts
Men å andra sidan kanske man inte alls är förtjust i nya vägar. Man kanske tycker att de nya nycklarna inte passar och att den nya målarfärgen inte alls är som den ska vara. Så när andra börjar prata om nya badstränder och bestämmer sig för att gå dit går man åt andra hållet.
För du har en längtan som aldrig tycks gå över
Man ler när vänner berättar om sina pojkar. Hur de på något vis lyckas ändra allt i deras huvud och få sorgliga stunder att knappt kännas av. Hur varje liten tråkig del av vardagen ändras med hjälp av texter på armar, bord, och anteckningsböcker. Man ler när de berättar om händelser som låter sagolika och om minnen som aldrig tycks försvinna. Hur de går runt och skrattar åt sådant som egentligen inte är roligt, dansar åt sånt vi inte förstår och pratar om saker som man egentligen inte tror finns.
Sen slutar man le när de kommer och berättar hur dessa pojkar struntar i ett kärt hjärta, slänger sånt som är vackert i väggen och allt faller i tiotusentals glasbitar. Man ser hur all glädje försvinner och de skratt som innan kändes så äkta känns inte trovärdiga längre. I deras ögon ligger minnen som aldrig tycks försvinna, och man märker hur de försöker att inte bry sig trots att glasbitar ligger och skaver i varje steg dem tar.
Och det värsta är inte att det funnits någon där förut, att allt föll i glasbitar. Det värsta är att det kommer finnas någon efter, och att allt fint bara är ett minne blott.
Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, det finns nåt vackert med att vandra den ändå
Och vi hittar glassplitter överallt.
Men vi tittar aldrig, vi bara går förbi.
Hundranittiotvåtimmar i slutet av gatan
För när man kommer hem blir det ensamt.
Och långa nätter känns av mer än när skratt hoppade omkring mellan väggarna.
The moonlit wings reflect the stars that guide me towards salvation
I en stad, fylld med stjärnor, fylld med skratt
Kommer till okänd plats där kylan så småningom känns av. Men det enda som syns i deras ögon är värme.
Skratt trillar ut och fastnar mellan trottoarkanter och lägger sig vid vägens slut någonstans.
De faller ner på trägolvet med blicken fast i det vita taket. Och de båda är omringade av gamla texter, ljusgröna väggar och ostämda gitarrer. Tårar börjar trilla nerför kinden av allt skratt. Men någonstans i tårarna finns sorgsenhet och de glada tårarna blir kalla. Det dröjer dock inte länge förrän kalla tårar byts ut mot varma skratt igen. Men om någon frågar har det aldrig hänt, trots att tårarna ligger kvar i blåvita filtar och rosarandiga täcken.
Det vackra sa farväl
Någonstans, långt därborta.
Sprang vi runt och trodde att vi var de enda.
Och vi föll för färgen på himlen som befann sig ovanför oss.
Vinden blåste oss i nacken.
Barfota sprang vi runt och trodde att tiden stod still.
Men när färgen försvann och vinden bytt riktning insåg vi att tid var det enda vi behövde.
Tid för att förstå, vad som egentligen hände.
Och hur ska det gå?
Där sitter en liten pojke med blicken fast i sin serietidning med livfyllda ben och ett väldigt ungt hjärta. Samtidigt som damen bredvid sitter med röda ögon och armarna i kors och bara väntar på de tårar hon inte vill släppa fram. Och personen bakom disken serverar en stor kanelbulle med vitt pärlsocker till han som är lite längre och tappar mynt på golvet. Lite snett framför sitter ett förälskat par med tindrande ögon och hon ser så kär ut när han lägger armen om henne. Där, någonstans mellan serietidningar, kanelbullar och förälskade hjärtan sitter jag. Med blicken fäst i tomma intet och undrar vart jag kommer hamna i slutändan.
Jag skrattade mig till sömns
Toner klingades i huvudet som sedan bestämde sig för att vara kvar. Och varje skratt ligger kvar mellan väggar, hustak och sömnlösa nätter.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Day turns to night, night turns to whatever we want
När man en sen måndagskväll går längs gator och vandrar under stjärnhimlen. Då man snubblar genom ytterdörren och sömniga ögonlock plötsligt väcks till liv. Mungipor lyfts när 10.9g papper hamnar i handen på en blåögd flicka med häpen blick och ett leende som syns tvåtusenfemhundra meter långt bort.
Flickan går ner längs källartrappan med pannlampan som morfar gett henne någon dag tidigare på det lilla släktkalaset där det inte fanns någon fiskedamm. Det var trots allt den presenten som var lite bättre än de andra. Det var även den dag hon så stolt blåst ut alla ljus på marängsvisstårtan och fått önska sig något som ingen får reda på. Paket hade dykt upp på morgonen med två bullar, minitårta, och ett glas juice på sängen. Denna fina dag skulle kunna beskrivas med låten good life. För den låten gör henne glad, och det var precis vad hon var den här dagen.
Men nu var det måndagskväll och tack vare 10.9g papper hade glädjen fallit likt "victoriafallen i hjärtat av djupaste Afrika". Glädjen var kvar när flickan samma kväll stod med colgates tandkräm och borstade tänderna, och ett bra tag efter det. Hon somnade den natten med häpen blick, ett leende som syntes tvåtusenfemhundra meter långt bort med 10.9g papper bredvid sig.
Oyaa oyaa
Låt oss inte glömma, för då minns vi inte det vackra
När man går längs en gata och undrar varför man inte ser slutet av den. Då man försöker leta efter det slut som finns där någonstans. Det slut som inte är nära men man ändå vill se. Man försvinner in på den gata vars gatulampa lyser lite starkare och där frusna drömmar fortfarande lever kvar. Kyliga nätter byts ut till lite varma, efterlängtande vår morgnar.
Tindrande ögon söker sig igenom vartenda gatuhörn som så bestämt vill hitta slutet av vägen. Plötsligt slutar benen gå och vägen fortsätter inte längre. Då dyker tanken “Var det här allt?” upp. Man bestämmer sig då för att gå tillbaka men inser att det är för sent. Benen börjar springa efter de frusna drömmarna, men de är redan långt borta. Man börjar leta efter nya drömmar men inser att de inte ens är hälften så bra.
Och det dröjer inte länge förrän både ögonen och gatulamporna slutar lysa.
