Jag kommer ihåg hur en viss flicka sprang runt och trodde att kärlek var ett hjärta. Hon trodde att om en pojke skrev ett hjärta var man kära i varandra. Jag minns så väl hur hon lekte med dessa hjärtan och sedan rev sönder dem i små pappersbitar. Pojkarna gick sedan och samla upp dessa bitar för att ge hjärtat till en annan flicka.

Åren gick och hon förstod senare att kärlek inte bara var ett litet hjärta. Så när pojkarna sedan kom med sina egna, riktiga, hjärtan rev hon inte sönder dem. Hon la deras hjärta i en låda och gav sedan försiktigt tillbaka det. Den här flickan visste inte själv vad hon skulle göra med sitt eget hjärta, så hon bara lät det ligga kvar. Med tiden har hennes hjärta fyllts med sånt som hon vill ge till någon annan, sånt som funnits hos henne lite för länge. Men ibland vet hon inte om hon ska backa två steg och hålla hårt i sitt hjärta, för risken finns att hon får tillbaka det i en låda. Eller att det rivs som små pappersbitar, och då vet hon inte hur hon ska få det att bli helt igen.

Molnen åker sakta förbi, stannar och skymmer den sol som inte kan lysa klart längre. Och de lite varma, ljusa solstrålarna når inte marken utan stannar någonstans mellan molnen. Tiden fortsätter att rusa förbi och min blick har nu fastnat någonstans mellan inget och trädens fuktiga grenar. Men farten är uppe i så pass hög hastighet att jag knappt hinner se en skymt av dem. Plötsligt viftar något likt en hand, justja, tiden står inte still. Den rör på sig utan att jag själv märker det, eller faktum är att jag aldrig märker av den. Förutom de gånger då någon står och viftar för fullt. Men det dröjer inte länge förrän jag fastnar någonstans mellan inget och trädens fuktiga grenar, igen.

Och där sprang de runt i prickiga sommarkjolar
Letandes efter varje bit som tillhörde den dröm
Som låg sönderslagen i tiotusentals glasbitar

Bara tanken "Jag kommer inte få vila på 2 timmar och 40 minuter" var rätt krävande. Eller tanken efter halva passet "Bara hälften kvar, bara hälften" var rätt jobbigt det med. Början gick mer eller mindre som en dans eftersom regelbunden vätskepåfyllning var igång. Efter ett tag började det inte bara kännas i benen, magen eller armarna. Humöret var inte detsamma och ett tag försvann allt. Blicken var kvar likaså människorna runt omkring. Musiken som dunkade i öronen och fötterna som bara fortsatte att trampa på den där spinningcykeln som trots allt trampande inte rörde sig. Man kom in i någon slags trans där ingenting spelade någon roll längre. Tankarna kom och gick, stannade, hälsade men trappade så smått iväg igen. Någon smög försiktigt ut genom dörren när trycket blev som högst. Själv fortsatte benen mina och pulsen var inte bara hög längre. Den fanns överallt, i armar, ben, fötter och huvud. Men att ge upp vore att förlora, och förlora är inget man gör på en lördag då det är en utmaning. Viljan fanns där någonstans.
Tiden gick och efter ett tag var både vätskepåfyllning och bra musik meningslös. Tillslut lyckades vi ta oss i mål. Tröttheten vällde över och inte hjälpte liter av vatten, nedvarvning eller stretching. Tröttheten fortsatte även ett bra tag hem.
Dock, att kunna säga "Jag tog mig i mål och gav aldrig upp" var värt vartenda trampande på den där spinningcykeln.

De bara lät henne fortsätta
Men hon förstod inte varför

Du stod med knutna nävar och visste inte vad du skulle göra. För första gången var du mer vid medvetandet än tidigare, men ändå kunde du inte få fram någonting vettigt. Du försökte springa men insåg att allt annat än din vilja drog dig tillbaka. Du försökte försvinna men förstod inte var du skulle ta vägen. Därför stod du still, och vänta på den smäll som aldrig tycktes komma. Du vänta så pass länge att du börja glömma bort varför du stod där.
Det var då det slog dig, när du som minst ana det.

Vi lät oss själva försvinna ett tag
Vi log åt alla andra men såg ner på oss själva
Vi stannade i våra egna tankebanor
Vi slutade försöka

Men i slutändan.. 
Har vi alla lika lite att säga till om.

Du hade precis svalt den största smärtan någonsin och låg på marken och sukta efter luft. När du skulle resa dig insåg du hur mycket skada du hade tagit, hur lågt du hade låtit dig själv sjunka och hur mycket du hade tagit åt dig. Men ändå skulle du försöka eftersom du är den personen som tänker "aldrig ge upp". Men du visste mer än väl denna gången att "aldrig ge upp" var så långt ifrån möjligt som det bara kan komma. Men det var inte därför du låg kvar, det var mer tanken att om du reser dig upp har du inte ens kommit halvvägs. Om du reser dig kommer du träffas så hårt att du trillar tillbaka igen. Därför låg du kvar, tänkte på varje moln som just nu passera, vilken lycka som befann sig i huset bredvid, hur många stjärnor som inte blivit räknade, eller på all den tid du haft på dig, och all den tid du hade framför dig. Just i det ögonblicket var du inget annat än borta. Vem som helst hade kunnat komma inspringanes och säga de mest vackraste, värsta, otänkbara, underbara, och obegripliga ord men inte hade du hört något av det. Du låg bara kvar och tänkte på slutet som du befann dig i, slutet som alltid funnits där, slutet som du inte trodde skulle komma till dig.

Om det bara inte var så elaka ord, hödljudda eller oroväckande.
Så hade jag inte brytt mig lika mycket. Då hade jag inte brytt mig alls.

Såg du?
För jag missa..

Att vakna
Och glömma
Men samtidigt.. minnas.